söndag 11 januari 2009

Sense and Sensibility


Sense and Sensibility
av Jane Austen

När Mr. Dashwood dör får hans son i första äktenskapet ärva det mesta, bl.a. huset Norland Park med tillhörande ägor, som måste ärvas av en manlig arvinge. De som bor på godset nu, nämligen den nuvarande Mrs. Dashwood och parets tre döttrar, får bara ärva en del pengar och lösöre och står utan ett egentligt hem. John Dashwood har lovat sin far att ta hand om sina halvsystrar och deras mor, och det finns ett mycket komiskt samtal där han och hans fru övertalar varandra om att den framlidne Mr. Dashwood inte kan ha menat finansiell hjälp, utan kanske hjälp med att flytta möbler eller nåt sånt. John och Fanny Dashwood är ganska... ekonomiskt sinnade. ;-)

Räddningen i nöden blir ett erbjudande från Mrs. Dashwoods kusin Sir John Middleton, som erbjuder dem att bo i en "cottage" nära hans eget hus. Det finns tillräckligt med fördelar för att Elinor, den äldsta av döttrarna och den som har hand om praktiska och ekonomiska ting, ska godkänna det. Mamman och mellansystern Marianne låter sig alltid rivas med av sina känslor och bryr sig inte så mycket om hur mycket de faktiskt har råd att betala i hyra och liknande. Vid det här laget vill de bara komma bort från Norland Park, som inte längre är någon trevlig plats efter att Fanny Dashwood har flyttat in. (Den yngsta systern är bara ett barn och inte särskilt viktig för berättelsen.) Nackdelen med flytten är att Barton Cottage ligger i ett helt annat grevskap och att Elinor har fäst sig vid Fannys betydligt trevligare bror Edward Ferrars. Men hon väger för- och nackdelar mot varandra och inser att hon helt enkelt får riskera att offra sin egen lycka. Hon är ändå inte fin nog för att Edwards familj skulle godkänna ett äktenskap mellan dem.

I sin nya hemtrakt träffar familjen en del nya människor, och Marianne får strax två beundrare. Den ene håller sig i bakgrunden. I Mariannes ögon är han en tråkig gamling som hon absolut inte kan tänka sig en framtid med. Den andre är ung, stilig och passionerad, och passar perfekt in i alla Mariannes föreställningar om den perfekte mannen. Marianne lever ut alla sina känslor. Hon är antingen överlycklig eller djupt olycklig, och säger vad hon tycker. Elinor slätar över, är artig och lider i tysthet.

Det är flera kärlekshistorier och romantiska förvecklingar, men samtidigt börjar boken med att redogöra för huvudpersonernas ekonomiska situation och genom hela boken läggs lika stor vikt vid klass och förmögenhet som vid känslor. Alla karaktärerna har sina brister, men somliga har dygder också. Och de som det går bäst för är de som uppnår någon sorts balans. Men det betyder inte att det nödvändigtvis går dåligt för de andra heller. Även de mer principlösa kan få ett helt okej liv.

Jag läser inte så mycket Jane Austen, men jag har tyckt om det jag har läst hittills. Jag borde väl läsa fler av hennes böcker. "Sense and Sensibility" är nog den jag har tyckt bäst om. Jag skulle säkert kunna skriva mycket mer om den, men frågan är hur roligt det skulle vara att läsa. ;-)

Igår såg jag den som pjäs på Göteborgs stadsteater också. Förnuft och känsla hette den då, förstås. Jag kanske inte borde ha läst ut boken samma dag som jag såg pjäsen, för i en pjäs eller film måste man nästan skriva ut några karaktärer och en del händelser, och boken kommer alltid framstå som mycket "större". Så jämförelsen blir lätt orättvis. Jag tyckte att pjäsen var enklare och mer komisk än romanen. Det jag tyckte var bäst var nog hur skillnaderna mellan Brandon och Willoughby, d.v.s. Mariannes båda beundrare, kom fram.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar