The Daughter of Time

The Daughter of Time
av Josephine Tey

Om jag har förstått saken rätt så var Josephine Tey (egentligen Elizabeth Mackintosh) en av de stora deckardrottningarna som var ungefär samtida med Christie och Sayers. Men hon skrev ganska få böcker och dog relativt tidigt, och ingen av hennes böcker översattes till svenska under hennes livstid. De flesta verkar ändå ha kommit ut på svenska, men några år senare. Just den här heter "En gammal skandal" på svenska.

"Daughter of Time" var den sista bok som Josephine Tey gav ut innan hon dog 1952, och den enda av hennes böcker som jag har läst. Hennes detektiv, kommissarie Alan Grant, löser tydligen fall i flera av de andra böckerna och då gissar jag att det är mer traditionella fall. Här ligger han på sjukhus efter att ha skadat sig under en ingripande och har enormt tråkigt. Hans glamourösa skådespelarväninna Marta Hallard hittar på en aktivitet åt honom. Hon tar med sig porträtt på historiska personer som det finns något mysterium kring. Någpn för Grant att klura på medan han är sängliggande.

Men det ansikte som drar till sig hans intresse är ett som hon egentligen bara hade med som bakgrundsinfo kring ett annat fall. Grant är säker på att det tillhör en ansvarsfull och ädel man, och blir chockad när han får veta att det är ett porträtt av monstret Rickard III. Han som mördade de två små prinsarna i Towern. Det är inte ett mysterium, det är ett historiskt faktum. Eller är det verkligen så? Alla verkar veta precis hur mordet på barnen gick till, det står ju i historieböckerna. Men vilka källor baserar de sig på? Grant börjar nysta i fallet, men god hjälp av en av Martas bekanta som forskar på British Museum.

En deckare som inte innehåller så myclet action egentligen. Grant är sängliggande och morden inträffade för många hundra år sedan. Men det är ganska spännande ändå. Fast mer att det är intressanta resonemang än att det händer så mycket. Grant och de andra har förresten mycket mer personlighet än många andra personer i deckare från den här tiden, tycker jag. Diskussionerna är kvickare och jag har väl knappt läst något med mer sarkastiska utredare. Roligt.