tisdag 6 november 2012

On Murder


On Murder
av Thomas De Quincey

Thomas De Quinceys texter om mord som skön konst lär vara en av föregångarna till dagens deckare. De Quinceys texter ska bl. a. ha varit en inspirationskälla till Poes Auguste Dupin. Jag vet inte hur man skrev om mord tidigare. Det måste ju ha varit vanligt förekommande med mord i skönlitteraturen redan innan. Kanske man fokuserade mer på hur förkastligt det var? De Quinceys påhittade mordkonnässör anser visserligen också att mord är förkastligt rent moraliskt, men att det finns ett estetiskt värde. Ett bra mord ska gärna vara mystiskt, mördarens motiv och identitet okända, och offret oförvitligt. Offret får gärna vara ungt eller åtminstone en familjeförsörjare. Dessutom får det gärna finnas ledtrådar som är utmanade att pussla ihop. De Quincey (eller hans berättare) jämför mördaren med till exempel en författare. Båda skapar en scen för allmänheten att uppslukas av.

Oestetiska mord finns det gott om. Ett enkelt rånmord utan finess till exempel. Det är sällan man kommer över riktigt bra mord. Det är speciellt ett fall som De Quincey återkommer till hela tiden i de här texterna, som är skrivna under flera decennier. De så kallade Ratcliffe Highway-morden. I alla texterna i, kan man kalla det serien?, om mord som skön konst tas de upp som exempel på ett bra mordfall. P. D. James har förresten också skrivit en bok om fallet, "The Maul and the Pear Tree" (som jag inte har läst). Är det väldigt brittiskt att minnas alla spektakulära mordfall förresten? Alltså de "estetiska" morden. Läser man till exempel Agatha Christie förväntas man känna till Crippen och diverse giftmördare från 1800-talet. För att inte tala om Jack the Rippers berömmelse! Alla svenska mord jag kommer på är ganska nya och inte alls lika mytomspunna. Om man inte räknar politiska mord, som det på Gustaf III. Kanske Knutby, men det kan ju komma att glömmas bort så småningom.

För att återgå till Thomas De Quincey så innehåller den här boken förutom skildringar av Ratcliffe Highway-morden och flera humoristiska texter* om uppskattandet av estetiska mord även en kort text om en detalj i "Macbeth", som tydligen alltid fängslat De Quincey, en novell om en mordvåg i en tysk by (jag är dålig på genrer, men gotisk novell?) och lite annat. Skrivet för tidskrifter, och ibland opublicerade manuskript, mellan 1820- och 1850-talen (tror jag). På ett sätt känns det ganska modernt, med all sin ironi. Samtidigt hade det nog varit obegripligt utan alla fotnoter. Det enklaste sättet att hänga med i alla referenser hade varit att vara född omkring 1785. Men bara det hade inte räckt, man hade också varit tvungen att vara oerhört beläst och kunna grekiska och latin. Men med fotnoterna är det inga problem.



*De kallas faktiskt kåserier när jag läser om De Quincey på svenska. Kåserierna i t.ex. min lokaltidning brukar handla om helt andra saker. De Quincey är bättre. Mycket bättre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar