Syngja

Syngja
av Lars Amund Vaage

Lars Amund Vaage har skrivit en roman om sin dotter G (inte hennes riktiga initial, tydligen) som har autism. Han skriver till henne, även om hon aldrig kommer kunna läsa den. När boken skrivs är G 34 år gammal och hennes språk verkar vara begränsat till enstaka ord. Vaage skriver att han tidigare, när G var yngre, hade funderat på att skriva en bok om henne, men då tänkte han att hon en dag skulle lära sig läsa och skriva, och då skulle hon kunna se vad han har tänkt om henne i de jobbigaste stunderna. Han skriver ändå mycket om sina tankar kring att skriva boken. Kanske är det en historia som bör berättas. Men å andra sidan, vad vet han egentligen om G? Han vet inget om vad hon tänker eller vill.

Så det blir ju mycket en berättelse om Vaages eget liv och hur han har påverkats av att vara pappa till G. Han berättar om hur han träffade G:s mamma och hur de blev föräldrar utan att de var planerat, och hur hans författardrömmar fick stå tillbaka lite för att det var så tidskrävande att ta hand om G (hon sov mycket lite, och man var alltid tvungen att ha ögonen på henne) och att köra buss, för de måste ha råd med en ordentlig bostad nu när G fanns. Han berättar också om beteendeterapin (jag vet inte om det här är den korrekta svenska termen) som liksom skulle göra G frisk, och som han tvingade sig att tro stenhårt på under en period. Han framstår som kritisk nu i efterhand.

Det är en bok som skulle kunna vara tuff att läsa. Jag undrar hur den hade blivit om Vaage verkligen hade skrivit boken om G när han var mitt uppe i den svåraste tiden, och när de också tänkte att om de som föräldrar bara gjorde rätt saker så skulle den riktiga G komma fram. Men nu verkar han ha försonats med tanken på att G är som hon är.

Det är en mycket bra bok, och jag skulle nästan vilja säga klok. Absolut intressant. Jag antar förresten att man får tänka på att det är en roman, inte en biografi. Men det verkar också som om författaren faktiskt redovisar de gånger han inte är riktigt sanningsenlig.

En svårighet kan kanske vara att "Syngja" är på nynorsk. Det är vackert, men svårare att läsa än bokmål. (Syngja betyder förresten sjunga.) Men den fick Brageprisen nu, som är ett bokpris som brukar få mycket uppmärksamhet. Man skulle kunna tänka sig att något svenskt förlag väljer att ge ut den.