torsdag 3 oktober 2013

Den ensamme


Den ensamme
av Margit Sandemo

Den här boken har jag för mig att man alltid tyckte var så tråkig förr. Visst, det finns ju ett par dramatiska scener, men mest handlar det om hur den här Mikael Lind av Isfolket går omkring och är deppig. Den här gången uppskattade jag kanske den historien lite mer. Det är ju riktigt hemskt och engagerande, det här med Mikaels "hugsot", som man knappt vet om den är helt naturlig eller om det faktiskt finns en övernaturlig orsak. För Sagan om Isfolket i allmänhet tror jag det gäller att man har mest glädje av böckerna om man är ganska ung. Men just den här verkar vinna på att man är lite äldre.

Han har i alla fall nog med skäl för att vara nedstämd. Han är liksom borttappad av sin släkt. Han blev tidigt föräldralös. Hans pappa tillhörde Isfolket, men det föll sig så att Mikael växte upp hos sin mors släkt. Men på 1600-talet var det väl helt enkelt vanligt att folk dog unga, och Mikael råkar flera gånger ut för att hans fosterföräldrar dör och han skickas vidare till någon annan. Han längtar hela tiden efter en fast punkt i livet, och han vill alltid vara alla till lags. För det är ju väldigt snällt att ta hand om en pojke som man inte ens är släkt med. Det är speciellt två livsavgörande saker som han låter sig övertalas till, saker som går helt i strid med hans vilja och personlighet. Och efter det går det bara utför, djupare och djupare ner i en depression.

Det finns också en spökhistoria, om man väljer att tolka det så.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar