av Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, Edith Nesbit, Mark Twain och Oscar Wilde
Jag läste del 2 och 3 i serien Världens bästa spökhistorier när jag var liten och nyligen samlade jag ihop alla tre. Egentligen hör de inte alls ihop, utan det är nog tre helt olika engelska antologier med spökhistorier som har översatts till svenska och getts likadana omslag.
Jag vet inte om jag har läst den här boken tidigare, men jag tror inte det. Däremot vet jag att jag har läst Oscar Wildes novell förut. Det är naturligtvis "Spöket på Canterville" och den är alltid bra. Man tror inte att det ska funka med blandningen av klassisk spökhistoria och humor, men det gör det ju faktiskt. Det är rolig, men inte bara rolig.
Mark Twains "En riktig spökhistoria" är däremot bara rolig, och ganska udda, medan Edith Nesbits "Marmorriddarna" känns som en typisk spökhistoria av gammalt gott snitt.
Av Arthur Conan Doyle finns det en spökhistoria som verkligen är en spökhistoria, men också en Sherlock Holmes-novell som kanske inte riktigt hör hemma i en samling spökhistorier. Den har visserligen en skräckinjagande stämning men man fattar ju att Holmes kommer hitta den naturliga förklaringen. Men det räcker väl egentligen med den där stämningen, och att den naturliga förklaringen är ganska skräckinjagande den också.
Den första av Charles Dickens båda bidrag tyckte jag var lite konstigt. Ramen är att några turistguider i Alperna sitter och småpratar, och det är mest fragment av spökhistorier. Men den andra var sammanhängande och precis lagom kuslig.
Trevlig bok det här. Jag tror att språket kan vara lite förenklat, men inte så att det stör. Det är alltid mysigt med lite gamla spökhistorier. Lite gamla brittiska spökhistorier, tänkte jag skriva, men då glömde jag visst av Mark Twain.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar