söndag 31 augusti 2003

Sandman igen


Har hunnit läsa två Sandmanalbum till sedan igår (del 2 och 3 så klart), "The Doll's House" och "Dream Country". Igår lyckades jag inte tota ihop någon text om vad det egentligen handlar om, men idag hade jag tänkt göra ett nytt försök.

Det finns sju syskon, som inte är gudar, för gudar dör när ingen längre tror på dem, och dessa är eviga. De finns för att innerst inne vet alla att de måste finnas. De kallas för the Endless. En av dem är Morpheus (Dream, Kai'ckul... han har många namn) som härskar över drömmarna. Han är drömmen personifierad.

I det första albumet, "Preludes & Nocturnes", blir han tillfångatagen i en magisk rit och hålls inspärrad i många år. När han lyckas rymma måste han ta tillbaka några kraftfulla föremål som stulits från honom. Det är den tråkiga biten av serien. Den blir inte riktigt bra förrän Morpheus i albumets sista kapitel sitter och deppar över att han har uppnått sitt mål och inte vet vad han ska göra härnäst, och hans syster kommer och skäller ut honom och slänger en bit bröd i huvudet på honom. Det är så typiskt för den syskonrelationen. :)

I "The Doll's House" börjar Morpheus reparera drömriket, the Dreaming, som har förfallit under hans frånvaro. Till att börja med måste han spåra upp fyra av dess invånare som har försvunnit. En av dem är en synnerligen otrevlig mardröm. Nu börjar serien handla mindre om Morpheus som, eh, person, och mer om drömmar och drömmare. "The Doll's House" börjar förresten med en sådan där "Detta har hänt"-text. Läs den, för man får reda på en del saker som inte alls var med i "Preludes & Nocturnes".

"Dream Country" innehåller i motsats till de båda tidigare albumen inte en sammanhängande berättelse. I stället är det som en novellsamling. Det är seriens tunnaste album, bara fyra avsnitt och ett exempel på hur ett manus kan se ut, men det är billigare än de övriga. Berättelserna handlar i tur och ordning om en författare utan idéer, katter, Shakespeare och en deprimerad superhjältinna.

Nu är det "Season of Mists" som står på tur. Väldigt bra bok.

Lilla ångestboken


Ny bok av Linda Skugge! Då måste man (jag) ju ha den, även om det är en samling goda råd, förmaningar och framför allt uppmuntran till tonårstjejer. (Jag tillhör inte målgruppen längre. Är 24.) Jag tror att det här kanske är något i stil med Kerstin Thorvalls "Boken till dig", fast 40 år nyare. Jag har inte läst "Boken till dig" så jag kan ju inte veta säkert förstås. "Lilla ångestboken" innehåller i alla fall råd i stil med att man ska ha många olika kompisar (inte bli beroende av ett par stycken så att de kan trycka ner en utan att man vågar protestera), uppmaningar om att hjälpa till hemma och inte vara så taskig mot sina föräldrar, och framför allt att de hemska ungdomsåren kommer att ta slut och när man är vuxen blir allting bättre. Hela tiden utgår hon ifrån sina egna minnen och erfarenheter.

Vad hade jag tyckt om den här boken för tio år sedan? Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag känner igen mig i en del saker. Jag fick också sämre betyg för att jag inte var tillräckligt aktiv muntligt i skolan, och jag skulle inte heller ha blivit överlycklig över att behöva tillbringa en vecka tillsammans med min klass (Gymnasieklassen kanske, absolut inte högstadieklassen. Så var jag också en av de första att dra mig ur klassresan som inte blev av i nian.). Men eftersom jag aldrig har brytt mig om att festa eller vara kompis med "rätt" personer och så, så är det lika mycket som jag inte kan relatera särskilt mycket till. Fast jag var nog inte riktigt normal (hehe).

Det här är ändå en läsvärd bok som ger en en del att tänka på. Antingen "Det var precis så här" eller "Är det så här?" eller "Det är ju för jävligt att det ska vara så här" eller "Hmm, visst är hennes recept på pannkakor annorlunda än det jag brukar använda?". Även om jag inte alltid håller med Linda Skugge så är hon alltid intressant att läsa.

----------

Och, tro det eller ej, men nu har jag kommit i kapp med "recensionerna".

lördag 30 augusti 2003

The Sandman


Det blev dags att läsa om "The Sandman". Jag äger inte alla delarna, men jag lyckades få tag på resten på bibblan. Bibliotek är bra. :)

(Observera att följande text först och främst är riktad till folk som inte har läst Sandman.)

I den här omgången har jag hittills bara läst det första albumet i serien - "Preludes & Nocturnes". Men jag har läst alla albumen tidigare.

När jag skulle läsa Sandman första gången så började jag naturligtvis med "Preludes & Nocturnes". Och jag blev besviken. Var det inte bättre än så här? För, let's face it, "Preludes & Nocturnes" är inte sådär himla bra. Resten av serien är mycket bättre. Det är nämligen så här: Från början var "The Sandman" en serietidning som kom ut varje månad (eller hur ofta det nu kan ha varit). Sedan samlades de 75 tidningarna i 10 album, där varje nummer av tidningen blir som ett kapitel. Berättelsen tar slut, det är inte en sån där serietidning som fortsätter i alla evighet och där tiden står stilla. I de första "kapitlen" (d.v.s. numren av tidningen) märks det att Neil Gaiman (för det är han som har skrivit manus till alltihop) inte är riktigt säker på hur berättelsen ska vara än. Historierna i "Preludes & Nocturnes" är mycket mer skräckaktiga än vad serien blir senare. Men nej, man kan inte bara hoppa över "Preludes & Nocturnes". Man får ju veta en massa viktiga saker som dyker upp i senare historier. Många saker lägger man inte märke till förrän man har läst om hela serien några gånger. :)

Jag försökte beskriva handlingen men bestämde mig för att ge upp. Ska jag inte avslöja för mycket (och jag vill inte avslöja något alls) så blir det fullständigt obegripligt. Det handlar om drömmar, så mycket kan jag säga. Sedan får du helt enkelt lita på mig när jag säger att det här är är en fantastisk och fantastiskt bra serie.

Pappa Pralin


Fortsätter med att vara slö och nästan bara skriva av baksidestexten på den här boken ("Pappa pralin" av Anna Jörgensdotter) också.

Innehåll:
Andrea, sol, kaffe, Casper, sjö, soffa, smink, fiol, orm, gerbera, smör, drömmar, Marlon, Madeira, armsvett, gråt, blått, NalleRödlök, fjärilar, hjärta, magi, Imovane, Mimmi Pigg, Wienernougat, kavaj, balkong, VW Passat, TV, tandkräm, telefon, kärlek, lättost, stilleben, film, Bowie, tiramisu, fniss, drinkar, kyssar, kiss, centrifug, aluminium, dans, bröllopsmugg, svartsjuka, senapsgul skjorta, pappa, pizza, minnen, Disney World


Säger mycket, eller hur? Om jag säger så här då: Den här boken handlar om Andrea och hennes trassliga förhållande till Casper, som hon träffar på en psykavdelning (hon är anorektisk, han har försökt begå självmord). Jag tycker om boken, men den får ändå inte riktigt toppbetyg av mig. Språket är ganska annorlunda (det är en bra sak alltså). Det tog en vecka att läsa den (lång tid), men det var nog mest för att jag läste den samma vecka som jag började jobba igen efter semestern. Problemet är kanske att jag inte alltid förstår mig på Andrea. Varför gör hon så korkade saker ibland? (Okej, jag vet, hon är sjuk. Men ändå.)

Duktig pojke, Nattens barn (Juliane och jag)


"Duktig pojke" är Inger Edelfeldts debutbok från 1977 och den hade jag inte läst tidigare. "Juliane och jag" är från 1982, och den är en av mina favoritböcker. Jag har läst den många gånger. Senast igår. :) (Att min heter "Nattens barn" beror på att det gjordes en TV-serie av boken och den kallades så. Den här utgåvan av boken gavs ut i samband med att den serien visades på TV.) De här båda böckerna är ungdomsböcker, men Edelfeldt har även skrivit för vuxna och gjort bilderböcker och seriealbum.

Eftersom jag ligger efter med bokskriverierna så återger jag bara baksidestexterna här.

"Duktig pojke":
"Är det här nåt slags modenyck, Jim?" grälade min far. "Nåt sånt här Davy Boogie-trams? Det trodde jag verkligen att du var för intelligent för att gå på!"
Ja, sådär har det alltid varit. Jag hade alltid varit en "duktig pojke". Alla utom jag själv visste precis vem jag var och hur jag borde utforma mitt liv. Min framtid skulle bli en tvångströja av krav och normer, som jag inte vågade frigöra mig ifrån. Min mörka hemlighet - min kärlek - skulle alltid förbli just en mörk hemlighet.
Det trodde jag, tills jag mötte Mats...


"Juliane och jag":
Det finns folk som blir galna vid fullmåne. Ibland är jag rädd att det ska hända mig. Jag är rädd för mörkret inombords, och ändå lockar det mig; jag älskar trolldom och skräck och mystik.
Jag trodde inte det fanns någon som var som jag - tills jag träffade Juliane. Hon började i vår klass på vårterminen, och alla tyckte att hon var konstig, men jag märkte genast att det var något särskilt med henne. Det var hon som berättade för mig om greve Dracula. Och det var hon och jag som bildade en hemlig orden och bestämde oss för att bli häxor. För att inte tala om allt annat vi gjorde...


Väldigt bra böcker båda två, men speciellt "Juliane och jag". Jag gillar det mesta Inger Edelfeldt har skrivit (men jag har inte läst allt än). Varför vet jag inte riktigt. Hon skriver bra böcker helt enkelt. Personerna är så verkliga, och hon får det att verka så enkelt att skriva så, men det är det ju inte.

fredag 29 augusti 2003

Bara sedan solen sjunkit


Läste om den i Sivs bokdagbok och köpte den veckan efter. Den handlar om en man som blir förälskad i ett troll. Ni vet, sånt där som händer hela tiden. :)

I den här boken är troll en helt vanlig djurart, fast sällsynta och såpass skygga att man inte har kunnat forska så mycket om deras liv. Men på sista tiden har det ovanligt många troll setts i närheten att bebyggda områden, något som är mycket ovanligt. En dag skrämmer fotografen Mikael iväg några ungar som håller på att plåga ett djur. Djuret är en trollunge, och Mikael blir helt betagen av honom. Han tar med sig trollet hem till sin lägenhet och behåller honom där. Han döper honom till Pessi och lär honom att uppföra sig i möblerade rum (eh, nästan i alla fall), köper små djur som Pessi kan äta och tar hand om honom på alla sätt. Men hur lyckat är det egentligen att i hemlighet (och olagligt) ha ett mycket intelligent, farligt rovdjur hemma? Inte särskilt, ska det visa sig.

Jag började läsa den här en morgon och när jag skulle till jobbet var jag nästan klar. Medan jag jobbade längtande jag efter att få åka hem och läsa de sista sidorna i boken. Idén med troll som en verklig djurart är ju jättebra, och Johanna Sinisalo har dessutom lyckats genomföra den. Hon citerar gamla sagor om troll (t. ex. Selma Lagerlöfs "Bortbytingen", och lyckas få ihop det så att det verkar som om sagorna faktiskt handlade om den här (då ännu inte erkända) djurarten. Tufft!

Nya böcker

I morse vaknade jag väldigt tidigt (9, jag jobbar kväll/natt och går och lägger mig runt 4) av att någon av mina grannar spelade en och samma E-typelåt upprepade gånger på högsta volym. Det enda jag kunde göra var att gå upp och lyssna på Rammstein (nej, jag försökte inte starta ett musikkrig, men i just min lägenhet överröstades E-type åtminstone) medan jag åt frukost. Sedan åkte jag till stan och handlade böcker. En av de båda Akademibokhandlarna i Nordstan hade ju byggt om och lockade med ta-tre-betala-för-två. :)

Det blev:

- Michael Chabon - "The Amazing Adventures of Kavalier & Clay"
- Diana Gabaldon - "Outlander" (har läst på svenska tidigare)
- Elizabeth George - "A Traitor To Memory"

Sedan var jag på Åhléns och där hittade jag tre andra böcker jag ville ha:

- Esther Freud - "Peerless Street"
- Beate Grimsrud - "Vad är det som finns i skogen barn?"
- Linda Skugge - "Det här är inte en bok" (har läst tidigare, men ville äga)

Fast jag misstänker att det kommer dröja innan jag faktiskt läser dem. Har många olästa böcker hemma. Och så ligger jag efter med bokskrivandet här. Jag skulle kunna strunta i att skriva om böckerna, men det råkar vara böcker jag gärna vill berätta om. Attans!

torsdag 28 augusti 2003

The Wolves In the Walls


"The Wolves In the Walls" är en bilderbok för barn. Den är skriven av Neil Gaiman och bilderna är gjorda av Dave McKean. Mer behöver åtminstone inte jag veta för att jag ska springa ut och köpa den på en gång. :)

Den handlar om en flicka som heter Lucy. Hon och hennes leksaksgris inser att de mystiska ljuden som hörs ifrån väggarna i familjens hus beror på vargar. Resten av familjen tror dem inte. Dessutom är det så att när vargarna kommer ut från väggarna så är allt förbi. Det vet ju alla.

Ja, och naturligtvis kommer vargarna ut från väggarna och tar huset i besittning. Men det visar sig att allt inte är förbi ändå. Åtminstone inte om man, som Lucy, bestämmer sig för att göra något åt saken.

Om du är vuxen och aldrig har läst något av Neil Gaiman kanske jag skulle rekommendera att du läser Sandman (seriealbum) eller någon av hans vuxenromaner i första hand, men barn och de som redan är fans kommer att tycka om den här.

Förresten handlar den om en hjältemodig och smart flicka, och om man får tro tidningarnas kultursidor så är det inte vanligt i barnböcker.

onsdag 27 augusti 2003

Kurt3


"Kurt3" (ska egentligen vara Kurt upphöjt i 3, men det vet jag inte hur man skriver) är en samlad utgåva av Erlend Loes tre böcker om Kurt och hans familj. Jag hade redan lånat del tre, "Kurt quo vadis?", på bibblan och läst den flera gånger så det här inköpet var ett måste när jag var i Oslo nyligen. Nu fick jag ju också läsa de båda första böckerna, "Fisken" och "Kurt blir grusom". Det är bara den första som finns på svenska (än så länge i alla fall). Då heter den "Kurt och fisken".

Alla böckerna handlar om truckföraren Kurt, som har en fin truck, mustasch, en fru som är arkitekt och tre barn. I "Fisken" hittar Kurt en enorm kvarglömd fisk på kajen där han jobbar. Hans chef vet inte riktigt vad han ska göra med fisken, men den kan ju inte ligga där den ligger så Kurt får den. Nu har Kurt och familjen tillräckligt med mat för ett bra tag framöver, och följaktligen behöver varken Kurt eller hans fru jobba. Istället ger sig familjen av på en lång resa där de både seglar på fisken och äter av den. I "Kurt blir grusom" kommer Kurt över en stor summa pengar och blir "grusom". De här två böckerna blev jag inte så imponerad av. Visst, de är bra, och Erlend Loes språk och Kim Hiorthøys bilder gör berättelsen extra läsvärd och rolig. Men de här båda böckerna passar nog bättre för barn än för... mig. (Tja, de är ju faktiskt barnböcker. Min recension är egocentrisk.)

Min (min min min) favorit är "Kurt quo vadis?". I den här boken hamnar Kurt i en livskris efter att ha varit på fest hos några vänner. Värdparet är läkare och de andra gästerna är antingen läkare, lärare eller arkitekter precis som Kurts fru. Kurt är den ende truckföraren och läkarna hånar honom för att hans jobb inte är lika viktigt som deras och för att han inte har någon personsökare. Kurt bestämmer sig för att säga upp sig från jobbet och börja göra något viktigare istället.

Åååh, den här boken är så bra! Det är en historia att känna igen sig i (även om du aldrig har försökt dammsuga en tysk skog) och formuleringarna är helt perfekta. Den första boken av Erlend Loe som jag läste var "Naiv. Super." (och det lär jag inte ha varit ensam om). Resten av Loes böcker har inte levt upp till mina höga förväntningar - inte förrän jag hittade "Kurt quo vadis?". *älsk*

måndag 18 augusti 2003

Med ryggen mot verden


Tjejen på framsidan av boken heter Katarina. Hon var medlem i Otpor, en grupp som var motståndare till Milosevic, och är en av de serber som Åsne Seierstad har porträtterat i sin bok "Med ryggen mot verden". Förutom Katarina får vi möta tolv andra personer samt en familj. Det är bl. a. Branko som arbetar för Milosevics parti, Bojana som är redaktör och programledare på en TV-kanalen som är emot regimen, Snezana som har flyttat ifrån Serbien, Sveta som är präst, och Mira, vars man dömts för krigsförbrytelser och sitter i fängelse i Nederländerna.

Åsne Seierstad bodde i Serbien under 2000 och 2001 och det var då den här boken kom till. Den kom först ut år 2000, men har tydligen reviderats och följer nu peronerna fram till Milosevics fall 2001. (Mitt exemplar är från 2003.)

Det är väl knappast någon som har missat att Åsne Seierstad bodde tillsammans med en afghansk familj och skrev "Bokhandlaren i Kabul" om dem, men den här boken är inte lika känd. Inte i Sverige åtminstone. Den har inte kommit ut på svenska. "Med ryggen mot verden" är minst lika bra som "Bokhandlaren i Kabul", så om du kan få tag på den så läs den! (Lägg märke till hur jag skriver för svenskar, trots att jag använder en norsk dagbokstjänst. Ologiskt?)

fredag 15 augusti 2003

Skattejakten


Kristin och jag var på ett antikvariat i Oslo och vad hittar man väl där om inte en sällsynt Margit Sandemo-bok (jag samlar...). Kristin ville också ha den, men jag såg den först och dessutom är det större chans att hon ska hitta en till. Den har nämligen inte kommit ut i Sverige. Det kom inte ut så värst många i Norge heller antar jag. Det blir inga nytryck eftersom den är en tävling, och den tävlingen är avslutad för länge sedan.

Det är en väldigt kort roman, ungefär 120 sidor, och den handlar om en skatt (en guldtacka, tror jag) som motståndsrörelsen lyckats stjäla av en krigsprofitör. En kvinna, Laura, har gömt den, men hon dör i koncentrationsläger innan hon har kunnat tala om för motståndsrörelsen var skatten finns. 1958 ser krigsprofitören (en rik och respekterad man som har lyckats dölja sitt förflutna) en chans att få tillbaka sitt guld. Hans dotter Flora uppvaktas av den fattige studenten Mattis, som med sin ärliga uppsyn kanske kan få reda på mer om var skatten finns än vad krigsprofitörens hantlangare har lyckats med. Mattis får alltså ett löfte om att gifta sig med Flora - om han letar upp det försvunna guldet. Naturligtvis ändras ett par detaljer i historien, och Mattis har ingen aning om att hans flickväns far stod på tyskarnas sida under kriget.

Mattis lyckas spåra upp Lauras dotter Ina och tillsammans med ett gammalt original, som kallas Einstein, försöker de lösa gåtorna i en skrivbok Laura efterlämnat. Lyckas de lösa alla gåtorna kan de också lista ut var skatten finns, och det var just det som läsarna också skulle lista ut. Förlaget hade nämligen placerat ut en skatt på platsen. Eller, de hade placerat ut ett skrin med telefonnummer och anvisningar i, och hur mycket pengar man fick berodde på när skatten hittades. Ju längre tid det tog desto mer skulle den vara värd. Men det dröjde bara ett par veckor innan den hittades, och efter det tror jag inte att det trycktes fler exemplar av boken.

Handlingen i romanen är väl knappast det bästa Margit Sandemo har presterat. Det hela är ganska förutsägbart, men det är kul att ha den, eftersom jag samlar på hennes böcker. :) Det roligaste är väl egentligen att försöka lösa gåtorna. Precis när boken kom ut beställde jag ett gratishäfte med bara gåtorna i (man var inte tvungen att köpa boken för att vara med i tävlingen) och jag klarade en del av gåtorna, så jag brydde mig inte om att försöka lösa dem den här gången. Jag har aldrig lyckats lösa alla, och jag har ingen aning om var skatten fanns.

Exil


"Exil" är den andra delen i Denise Minas deckartrilogi om Maureen O'Donnell. Den första boken heter "Död i Garnethill" och den tredje "Den sista utvägen". De har väldigt fina omslag tycker jag. Speciellt pocketarna. De inbundna ser visserligen likadana ut, men jag tror att det var ett annat teckensnitt på titeln eller nåt. Jag stod i alla fall och tittade på båda versionerna av "Död i Garnethill" och bestämde mig för att jag gillade pocketen bäst. Hade i och för sig ändå inte tänkt köpa den inbunden. Det är ju viss skillnad i pris...

Jag har läst väldigt många goda omdömen om de här böckerna så jag hade höga förväntningar på dem som bara nästan blev infriade. Svårt att säga vad det är för fel på dem som gjorde att det bara blev "nästan", men jag blir ofta besviken på böcker som alla hyllar. ("White Teeth" t. ex. Är jag den enda som tyckte att den bara var sådär?) Men i det här fallet var "nästan" tillräckligt, och jag tycker om böckerna i alla fall.

Maureen O'Donnell har varit intagen på mentalsjukhus och lider av depression. Hennes pappa förgrep sig på henne när hon var liten och lämnade sedan familjen. Den ende av familjemedlemmarna som tror på Maureen är hennes bror Liam. Systrarna och den alkoholiserade modern tror att hon ljuger, så hennes förhållande till dem är inte direkt jättebra. I "Död i Garnethill" hittar Maureen sin pojkvän mördad i vardagsrummet och hon och Liam blir misstänkta. P.g.a. vissa omständigheter tvingas Maureen göra sina egna efterforskningar om mordet, men det är inte populärt hos polisen att någon tar lagen i egna händer. Speciellt en polis är övertygad om att Maureen döljer något och i "Exil" har hon problem med att polisen kommer och frågar henne om saker som hon inte vill berätta för dem. Dessutom är hennes pappa tillbaka i Glasgow (där hon bor) och hennes bästa kompis Leslie har blivit kär och har inte tid med henne. Maureen vantrivs på sitt kontorsjobb på kvinnojouren (där även Leslie jobbar), men vill inte säga upp sig ifall Leslie skulle bli arg. Saker och ting är med andra ord inte så bra i Maureens liv. Hon har i alla fall en pojkvän, Vik, men hon har inte berättat allt om sin bakgrund för honom, och han förstår inte alls varför hon är så ledsen ibland.

När en kvinna hastigt lämnar kvinnojouren och senare hittas mördad i London ber Leslie av någon anledning Maureen forska lite i fallet, och Maureen har inte direkt något emot att lämna Glasgow för att åka till London ett tag. Och så är hon indragen i ytterligare ett mordfall.

Jag gillar Maureen. Ibland är hon smart och ibland dricker hon sig slemfull när hon ska ställa diskreta frågor om ett mordfall med kopplingar till den undre världen (inte fullt så smart), ibland är hon schysst och ibland orkar hon inte bry sig om någon annan. Jag vill att det ska gå bra för henne, men jag antar att det inte är särskilt troligt att hennes förflutna kommer suddas ut. Det ska bli spännande att se hur det går för henne i "Den sista utvägen". Jag tror att hon kommer konfrontera sin pappa på något sätt, men jag har ingen aning om hur eller vad som kommer att hända.

torsdag 14 augusti 2003

Seriealbum



Jag har just varit på besök hos Kristin och JP i en vecka. Jag köpte naturligtvis en hel hög böcker och seriealbum. :) Bl. a. "Lenore - Noogies" av Roman Dirge. Lenore är en serie som går i Nemitidningen (den svenska i alla fall) och som jag tyckte verkade intressant. Måste läsa mer! "Noogies" är en samlad utgåva av "issues 1 through 4 of the Lenore series" står det på baksidan. Lenore är en liten död flicka som man inte bör be om hjälp med barnpassning eller vid cirkustricks. Det är rätt sjukt och jag gillar det. :)




Köpte de två första Fushigi Yûgialbumen också. Jag har inte lyckats hitta dem i Göteborg, men i Oslo fanns de minsann. Har läst del tre tidigare, men då förstod jag inte så mycket. Det var mycket (mycket mycket mycket) bättre att börja från början. Jag tror att jag kan bli beroende av den här serien... Handlar om en tjej som genom en magisk bok hamnar i nåt slags gammaldags sago-Kina.

Och så läste jag några av Kristins Elfquestalbum också. Mycket bra, och mycket fint tecknade. Jag kommer inte att köpa dem själv dock (det finns för många, det blir för dyrt), så jag får nog hälsa på Kristin oftare. Eh, det blir inte heller billigt, men jag åker ju inte direkt dit enbart för att läsa "Elfquest".

Förresten, "Fushigi Yûgi" är skriven och ritad av Yû Watase och "Elfquest" av Wendy & Richard Pini (åtminstone de första albumen, de som jag läste).

Av nån anledning läste jag nästan bara serier under min osloresa. Läste faktiskt en vanlig bok också, men den skriver jag om senare.

Midsommarvals



För ett tag sen kom jag på att jag skulle läsa Viveca Lärns Saltöserie efter årstid. Den består av fyra böcker: "Midsommarvals", "Hummerfesten", "En fröjdefull jul" och "Sol och vår". Tyvärr fick jag inte den idén förrän i juli, så midsommarvalsen kom lite för sent för min del. Men det är ju åtminstone fortfarande sommar. Jag borde väl förresten läsa "Hummerfesten" snart. Det är säkert ungefär samma sak som kräftskiva (fast med hummer), och såna har man väl i augusti eller?

I jalla fall... "Midsommarvals" utspelar sig på Saltön, en ö på västkusten. Man får följa några personer, både lokalbefolkning och sommargäster, under veckan som leder fram till midsommar. Det blir en dramatisk vecka för dem alla. Sara har just blivit änka (hennes man var mycket äldre än hon) och hon har lämnat sitt gamla liv i Göteborg bakom sig för att flytta till Saltön. Tobakshandlarens fru Emily lämnar sin man och bosätter sig i en bil. Johannas son Magnus börjar plötsligt frigöra sig, och äntligen kan hon leva lite själv också, som hon länge har planerat. Karl-Erik Månsson, som äger fiskkonservsfabriken, har inte planerat att hans liv ska förändras. Å andra sidan har han ingen aning om att hans flickhustru räknar dagarna till hans förväntade död (det ligger i Månssons släkt att männen dör när de fyller 65) heller.

Är det inte lite konstigt att det inträffar livsavgörande händelser för i stort sett alla under en och samma vecka? Men så är det ju i böcker och filmer. Det är lättläst och trevligt, och ibland nämns Göteborg. :) Jag vill gärna veta vad som händer personerna i boken, så "Hummerfesten" kommer troligen läsas snart. Inte bara för att jag har tänkt läsa dem efter årstid.

lördag 2 augusti 2003

Bra deckare?

Undrar om Catharina Kjellbergs deckare är bra. Tydligen ska hennes nästa till stor del utspela sig i Varberg. Måste läsa! Jag kommer ju ursprungligen ifrån Varberg. :)

Nickan versus Lotta


Nickanböckerna är skrivna av Lotta Vik, som är ännu en pseudonym för Ester Ringnér-Lundgren. Hon har ju även har skrivit Lottaböckerna, då som Merri Vik. (Uppdatering: Så är det inte alls. Lotta Vik lär vara en pseudonym för Ester Ringnér-Lundgrens dotter Gunilla Widman Torbrand.)Behöver jag förklara vad Lottaböckerna är? Det är en serie flickböcker som var väldigt populär på tiden det begav sig, och som numera är populär bland folk som läste den på tiden det begav sig. Den första boken kom ut i slutet av 50-talet och den sista omkring 1990, tror jag. Det finns 46 Lottaböcker + en uppföljare som handlar om Lottas dotter.

Det finns bara fyra Nickanböcker och jag hade lyckats få tag på allihop och läste dem i ett svep. Nickan är tuffare än Lotta. Hon går på fester, röker, dricker både öl och vin, och har flera pojkvänner under seriens gång (den utspelar sig under ett år ungefär, när Nickan är i artonårsåldern). Lotta är kär i samma kille från det att hon är fjorton år och gifter sig med honom längre fram i serien (serien börjar när Lotta är tretton och följer henne under ungefär tio år framåt). Annars är de väl ganska lika. De råkar ut för missöden och brukar dessutom försjunka i "filosofiska" tankar. Och så har de ju varsin bästis som de hänger ihop med för jämnan.

Men Nickanböckerna är inte lika bra som Lottaböckerna. Man kommer inte Nickan lika nära, och lite av den värme som finns i Lottaböckerna tycker jag saknas här. Dessutom råkar inte Nickan ut för lika mycket kul och vansinniga saker. Det blir faktiskt lite tråkigt att läsa om Nickans kärleksbekymmer. Lotta har också en del sorger innan Paul (hennes kärlek sedan fjortonårsåldern) upptäcker henne, men det är inget hon bekymrar sig om hela tiden utan oftast bara något hon ägnar en tanke emellanåt.

Nickanböckerna är trevliga på sitt sätt, men om jag ska rekommendera nåt måste det absolut bli Lottaböckerna!

Det här skulle egentligen bara handla om Nickanböckerna, men det var omöjligt att skriva om dem utan att jämföra med Lottaböckerna. Jag kanske borde skriva upp titlarna förresten. Här kommer de:

1. Får jag lov, Nickan
2. Du är kär, Nickan
3. Vi två, Nickan
4. Sakta i backarna, Nickan!

...och de är skrivna av Lotta Vik.

Lottaböckerna är skrivna av Merri Vik. Mer om Lottaböckerna här.

Semesterläsning

Är det väldigt boknördigt att planera vilka böcker man ska ta med sig på semester efter hur lång tid man tror att det kommer ta att läsa varje bok? Jag tycker inte att det är så konstigt. Det är väldigt irriterande när man måste läsa om en gammal skvallertidning fyra gånger för att man inte tog med sig tillräckligt mycket att läsa. Ska man till Danmark, där jag, mina föräldrar och mina syskon var i veckan, så kan man ju inte köpa nya böcker heller. Danska är ju som bekant fullständigt obegripligt.

Jag skulle vara borta lördag-tisdag (skulle åka hem tidigare än resten av familjen) och hade med mig fyra böcker. Min bror hade rafsat åt sig tre böcker på måfå ur bokhyllorna hem-hemma. Dessa läste han ut på två dagar och var tvungen att låna en bok av mig. Min syster hade med sig en bok. Visserligen var den så lång att den säkert skulle ha räckt hela semestern, men hon hade ingen lust att läsa just den. Istället lånade hon en bok av mig och en av min bror. (Våra föräldrar brukar inte läsa böcker, utan läste bara tidningar och semesterbroschyrer.)

Mina böcker räckte nästan. De hade räckt om inte min syster hade lånat en och inte blivit klar med den innan jag skulle ta färjan hem. Jag blev tvungen att köpa en (svensk) bok på färjan, men den har jag inte läst ut än. Jag köpte faktiskt en dansk bok också, (tre-i-)en av Hanne-Vibeke Holst. "Louisetrilogien", kallades den. Men den ska jag läsa senare nån gång.

De böcker jag läste under resan var:

- "Neverwhere" av Neil Gaiman. Richard Mayhew har bott i London några år. Han har lägenhet, jobb och en flickvän, Jessica (absolut inte Jess) som tror att han tycker om att gå på muséer på helgerna. En dag hjälper Richard en till skadad och till synes hemlös flicka som förföljs av två mycket otrevliga män. Efter det är det som om han inte existerar. Folk ser honom inte, hans skrivbord på jobbet är tömt och flyttat, hans lägenhet hyrs ut till någon annan trots att han fortfarande bor där. Richard har blivit en del av London Below, en värld som oftast är osynlig för folk från London Above (vanliga London). I avloppstunnlar, på nedlagda tunnelbanestationer, uppe på tak eller varför inte på Harrods efter stängningsdags, lever en mängd underliga existenser. Folk som talar med råttor och duvor, de vampyrliknande Velvets, människor som stötts bort från London Above. När du har blivit en del av London Below kan du aldrig återvända. Richard är fast i en värld som han inte förstår och där han han har en mycket liten chans att överleva. Den enda han känner är Door, den skadade flickan han hjälpte, och han blir en av hennes följeslagare i jakten på de som har mördat hennes familj.

Det var andra gången jag läste den här boken och den var lika bra som förra gången. Den är inte bara en spännande, fantasifull och bra historia, den är rolig också. Och så får man veta varför det är så viktigt att "Mind the Gap" (som alltid ropas ut i högtalare och står skrivet på golvet på tunnelbanestationerna). Du vill veta, eller hur?

- "Big Mouth & Ugly Girl" av Joyce Carol Oates. När nobelpriset i litteratur ska delas ut tillfrågas ibland folk vem de tycker ska få det. Åtminstone ett par stycken brukar svara Joyce Carol Oates. Jag har läst ett par böcker av henne innan och de brukar vara rätt bra, även om jag ibland bara läser ett kapitel eller så innan jag tröttnar. Det här är hennes första ungdomsbok (fast "Foxfire - en tjejligas bekännelser" borde väl också passa för ungdomar?). Den handlar om Matt, som en dag skojar om att spränga skolan. Alla fattar väl att han bara skämtar, det är ju den sortens humor Matt och hans kompisar har. Men tydligen är det nån som har missförstått, för plötsligt kallas Matt till förhör, där han behandlas som om han faktiskt vore kapabel till ett våldsdåd och han blir avstängd från skolan.

Efteråt undviker alla Matt, t.o.m. hans bästa kompisar. Antingen tror de att han är galen, eller så vågar de inte ställa sig på hans sida av rädsla för att själva drabbas av folks avståndstagande. Men det finns en person som vet vad Matt verkligen sa och som alltid handlar efter sina principer om rättvisa - Ursula Riggs. Ursula brukar tänka på sig själv som Ugly Girl. Ugly Girl är en slags rustning hon tar på sig för att skydda den osäkra Ursula. Ugly Girl vågar klä sig som hon vill, säga vad hon vill, bryr sig inte om vad andra tycker och behöver inte nära vänner.

Gissa vad som händer i slutet. Men det är en bra bok, och ämnet är väl aktuellt, åtminstone i USA. Men jag hade tänkt mig att den skulle vara lite bättre, att man skulle bli lite mer engagerad.

- "På det fjärde ska det ske" av Kajsa Ingemarsson. Det här är en sån där typ-Marian-Keyes-och-Helen-Fielding-bok, fast svensk. Annars brukar de ju vara brittiska eller irländska eller amerikanska. Paula återvänder till Sverige efter ännu ett ströjobb i utlandet. Hemma finns pojkvännen Johan som alltid snällt väntar på henne medan hon sticker iväg på resor och långa utlandsvistelser. Men nu verkar han vara trött på att vänta. Han vill ju bo ihop med Paula och skaffa barn med henne, men hon verkar ju aldrig vilja stadga sig. Paulas vilda kompis Anna har (till Paulas stora förvåning) träffat den stora kärleken och väntar barn, och hennes förnuftiga kompis Rakel verkar alltmer kristisk till hur Paula behandlar Johan. För att göra Johan glad söker Paula in på en turistutbildning och skaffar ett tillfälligt jobb hemma i Stockholm. Men är det verkligen det här hon vill?

Tja, den var väl helt okej. Efter att ha läst en eller ett par hyllningar på nätet hade jag trott att den skulle vara lite bättre. Jag tycker fortfarande att Marian Keyes och Helen Fieldning ("Bridget Jones dagbok") är bättre och roligare, men den här var ju mycket, mycket bättre än "Sex and the City" (av Candace Bushnell). Sen har jag inte läst nåt mer i den här genren, vad jag kan komma på, så nåt annat har jag inte att jämföra med. Jo, jag har läst en bok som jag köpte på loppis, "Catwalk" av Georgina (eller om det var Georgia?) Newbery. Den boken tycker jag definitivt att man ska undvika.

SPOILER-VARNING FÖR "PÅ DET FJÄRDE SKA DET SKE"









För att återgå till "På det fjärde ska det ske" så störde jag mig på att i slutet verkar det ha ordnat upp sig för alla utom Paula. Jag har hört att det ska komma ut en ny bok av Kajsa Ingemarsson i höst, men jag vet inte om den också handlar om Paula.