onsdag 26 maj 2010

Två serier



Två serier
av Lena Sjöberg

Jag tycker att jag känner igen den här teckningsstilen, men inte namnet Lena Sjöberg. Vet inte om det påminner om något annat eller om jag bara har glömt bort namnet. Det skulle ju också kunna vara så att hon gör illustrationer, och att man därför har sett bilder av henne men inte reflekterat över namnet.

Det här albumet innehåller inte helt oväntat två serieberättelser. Den ena om tre väninnor och om hur en av dem drabbas av olycklig kärlek, en ganska vardaglig berättelse egentligen. Den andra börjar kanske vanligt, men slutar desto mer urflippat. Det går väldigt snabbt att läsa, det är en mycket liten bok (jag gillar formatet). Det är fina historier, även om det mest är en sak jag minns av dem.

söndag 23 maj 2010

Mr Tourette och jag


Mr Tourette och jag
av Pelle Sandstrak

Någon gång i barndomen började Pelle Sandstrak känna ett tvång att göra vissa ljud och rörelser och att utföra allt mer komplicerade ritualer. Det fanns en särskild ritual om han såg ett flygplan, en för att sätta sig på en stol etc. Han försökte dölja det konstiga beteendet, och även om han gjorde en del knäppa saker så var han ju bra på sport och populär bland tjejerna. Föräldrarna oroade sig, men de experter som kontaktades avfärdade det hela.

Men Pelle blev inte bättre, och i den här boken berättar han om hur ritualerna, tvångstankarna och ticsen till slut gjorde det omöjligt för honom att fungera i samhället. Han berättar också om hur turen till slut vände. Hur han som av en slump hörde ett radioinslag som verkade handla om hans egna problem och om hur professorn som varit gäst i programmet tog sig an Pelle och hänvisade honom till folk som kunde hjälpa. Faktiskt en rolig bok, trots att mycket av det han berättar om förstås är väldigt allvarligt. Jag tycker också att han har gjort ett bra jobb med att förklara hur han tänkte, så att man förstår även om man själv inte tänker så. Kanske den bästa av böckerna jag läste under mina BOATS-veckor.

onsdag 19 maj 2010

Överlevare mot alla odds


Överlevare mot alla odds
av Barbara Biggs

Vaddå BOATS-titel! Kan det bli mer "sann historia om elände"? För säkerhets skull står det också "en sann skildring av en kvinnas dramatiska liv" på omslaget.

Barbara Biggs mor var tidvis prostituerad och de sex barnen hade hon med flera olika män. Hon motiverade det stora antalet barn med att hon tyckte om småbarn. Men när de blev lite större fick de ofta klara sig bäst de ville. Bara ibland lade sig modern i, antagligen för att hon trodde att det förväntades av henne. Dessutom flyttade de ofta, och syskonens uppväxt blev ganska udda.

Som tonåring och ung vuxen hinner Barbara med att åka vara inlagd på psyket, gå en del i skolan, åka till Indien, fly från Kambodja, jobba på bordell i Japan och ställa till bråk med facket hemma i Australien. Ofta verkar hon inte ha så mycket egna idéer, utan hon får ett förslag eller tips från någon och agerar efter det. Det här tyckte jag var konstigt, det var som om författaren hade glömt att förklara hur hon egentligen resonerade. Hon gjorde så konstiga och ofta självdestruktiva saker (bl.a. flera självmordsförsök) utan att man riktigt förstod varför. Men det rullas upp under bokens gång. Det är inte bara den märkliga uppväxten utan också hur hon i de tidiga tonåren anställdes som någon sorts au pair av en framgångsrik jurist. Men det ingick också i jobbet att hon skulle ställa upp på hans sexuella lekar. Det var hennes mormor som hade fixat jobbet, och troligen fått betalt för det också ... Okej, det kan ju förklara hennes konstiga beteende under åren efter de här upplevelserna.

Barbara Biggs är journalist och har bl.a. skrivit en fortsättning på "Överlevare mot alla odds". Jag vet inte om den är översatt till svenska.

tisdag 18 maj 2010

Skärningspunkter


Skärningspunkter
av Bee Lavender

Jag tycker att man såg den här boken överallt i pockethyllorna när den var aktuell i pocket, men jag brydde mig aldrig om den. Aldrig läst något om den. Tråkig titel. Tråkigt omslag. Någon sorts facklitteratur om gud vet vad (en sann historia, såg jag senare). Senare syntes den ofta i reakorgar. Men så var jag och tittade på böcker på något helt oväntat ställe (Freeport i Kungsbacka, undrar om det inte var i leksaksaffären som de hade ett bokbord) och hittade helt otippat några andra böcker som jag har haft lite svårt att tag på. Och så var det ta 3, eller ta 4, för en viss summa pengar. Och "Skärningspunkter" fick bli den sista boken, efter lite funderade.

Var det något av en miss att ha förbisett den här boken? Ja, det var det. Hade den verkat mer lockade under sin originaltitel? Ehm, JA! "Lessons In Taxidermy". Mycket coolare. Och ta den här meningen från författarporträttet på bakre omslagsfliken. "Hon flyttade till England eftersom hon anser att alla har rätt till fri sjukvård, och ville bo i ett land där detta är verklighet." Det är också rätt coolt.

Bee Lavender drar egentligen inga stora växlar på sitt lidande. Hon berättar enkelt och humoristiskt om ett besök på ett museum med medicinsk kuriosa, och om ett besök på akuten, och drar därigenom upp hela sin nästintill osannolika sjukdomshistoria. Som barn drabbades hon oförklarligt av flera typer av cancer. Oförklarligt tills någon äntligen insåg att hon hade ett medfött syndrom som orsakar cancer ... I tonåren råkade hon dessutom ut för en allvarlig bilolycka. Etc. etc.

Och vad vill hon då med detta? Jo, bland annat är det ju ett politiskt ställningstagande mot att det i USA verkar vara försäkringsbolag som bestämmer om och vilken vård man ska kunna få. Försäkringen har man ofta genom jobbet och som jag förstår det täcker den hela familjen. Men det kan ju leda till att man inte kan byta jobb, för olika arbetsplatser har olika försäkringsavtal. Eller att man har gjort slut på den summa som försäkringsbolaget beräknar ska räcka för vård under en livstid, trots att man kanske inte är så gammal än. Eller att man drabbas av något som försäkringen inte täcker och man måste betala själv. Och icke-subventionerad sjukvård är vansinnigt dyr. (Alla känner väl någon som har behövt behandlingar som skulle kostat hundratusentals kronor om man hade betalat själv.)

"Skärningspunkter" är en spännande och faktiskt ganska rolig liten bok. Det här är nog den bästa av de sanna historierna jag har läst de senaste veckorna, även om det finns en till som är en mycket stark kandidat. (Ja, faktiskt. Bra BOATS.) Dessutom är ju ämnet högaktuellt, i och med Obamas sjukvårdsreform.

måndag 17 maj 2010

Bilden av pappa


Bilden av pappa
av Gerður Kristný och Thelma Ásdísardóttir

Underrubriken till den här boken säger väl nästan allt? "Thelma och hennes systrar våldtogs och misshandlades av fadern och andra pedofiler." Det jag undrade var: Hur kan det hända på Island? Det är ju så litet. Det borde ju vara ett land där alla känner alla. Å andra sidan så ingår ju pedofiler i t. ex. Sverige också i mindre grupper än "hela Sveriges befolkning". En kommun, en mellanstor stad eller en by har inte en mindre folkmängd än Island. Så det hjälper nog inte att det inte bor så mycket folk på ön. Däremot nämner ju Thelma Ásdísardóttir att när hon blev vuxen och samtalade med andra i en stödgrupp så återkom ständigt samma namn på män som hade förgripit sig på flera av dem - så det är inte ett större land än så.

Thelma är mellanbarn i en skara på fem systrar. Familjen var en av de fattigaste och konstigaste i en ort på Island som tydligen inte har så gott anseende. Att fadern var missbrukare, arbetslös och hade konstiga idéer för sig måste ha varit allmänt känt. Men att han förgrep sig på alla sina döttrar och dessutom sålde dem till andra var väl inte lika känt. I boken berättas om hur det var och vilka följder det fick för systrarna. Dessutom görs ett försök att föklara hur fadern blev som han blev. Det blev aldrig något riktigt av utredningen som gjordes när den äldsta systern Björg varit "lösmynt", men fadern var dömd för sexbrott vid tidigare tillfällen, och då hade psykologiska utvärderingar gjorts. Slutligen berättas det om hur Thelma Ásdísardóttir i vuxen ålder fick hjälp att bearbeta det hon varit med om.

Det finns massor av böcker på det här ämnet och den här skiljer sig kanske inte så mycket från många andra av dem, misstänker jag. På Island verkar den ha fått stor uppmärksamhet, och det är ju precis som det ska vara, att en sån här bok ger upphov till debatt. I Sverige är det väl snarare böcker som avhandlar svenska fall som blir så intressanta. Debatten måste ju handla om hur myndigheter har hanterat olika fall, det kan ju inte gärna vara "för eller emot sexuellt utnyttjande av minderårig" ...

Ibland kan man undra varför sanna (hemska) historier är så populära. Jag kan förstå om det är för att man har upplevt något liknade eller ofta möter folk som har upplevt liknande (i vården? kanske i skolan? hos sociala myndigheter?), eller om det är för att dra igång en debatt. Fast som nöjesläsning? Är inte det lite märkligt egentligen? Eller, det är kanske inte nöjesläsning direkt, utan mer en sorts katharsis i att läsa om andras elände. Fast efter två veckor av enbart sanna historier så känns det klart mer deppigt än renande.

Ondskans tid


Ondskans tid: En flickas uppväxt under röda khmerernas skräckvälde
av Chanrithy Him

Chanrithy Him växte upp i en medelklassfamilj i Kambodja, och när de röda khmererna tog makten i landet och drev ut alla stadsbor på landsbygden var hennes familj bland de som drabbades. Det är en stor familj, men under de närmsta åren splittras de och flera dör. Chanrithy, som är nio år vid maktskiftet, hamnar i olika arbetsläger för barn, svälter och råkar flera gånger ut för olika sjukdomar. Här kan man verkligen tala om umbäranden.

Röda khmerer hörde man talas mycket om när jag var liten (fast jag trodde de hette "röda akmerer", "km"-ljud är ju inte så vanligt i början på ord), men på den tiden visste jag inte vad de var för några. Jag vet ju förstås vad röda khmerer var nu, även innan jag läste "Ondskans tid", men jag har inte direkt fördjupat mig i ämnet. Så på så sätt var det intressant att läsa Chanrithy Hims berättelse, men samtidigt hemskt och tragiskt förstås.

Chanrithy Him bor numera i USA och lär arbeta på ytterligare en självbiografi, om vad som hände efter att hon lämnat Kambodja. (Det är knappast en spoiler att säga att hon, till skillnad från många andra, överlevde.) Däremot är de nästan obligatoriska sidorna med fotografier något av en spoiler. Där ser man ju t.ex. vilka familjemedlemmar som överlevde ...

söndag 16 maj 2010

Känn pulsen slå


Känn pulsen slå
av Berny Pålsson

Jag läser inte så mycket BOATS (based on a true story, alltså såna där sanna berättelser om sjukdom, övergrepp, misshandel etc.) därför att jag för det mesta tycker att fiktionen överträffar verkligheten. Åtminstone om den ska skrivas. men emellanåt händer det att någon sann historia ändå verkar intressant och jag köper boken. Sen var det ju det här med att läsa dem också ... Så för att få undan lite i SUB:en hade jag ett lästema med bara BOATS. Jag är faktiskt klar med det, men ligger mycket efter med att skriva här i bloggen. Jag rekommenderar egentligen inte att bara läsa BOATS i ett par veckor. Inte för att de nödvändigtvis är så dåliga, men det är ju inte upplyftande direkt ...

"Känn pulsen slå" är uppföljaren till Berny Pålssons första bok, "Vingklippt ängel". Hon kämpar fortfarande med sin psykiska sjukdom och sitt missbruk, ibland går det bätre, sedan får hon ett återfall. Skillnaden i den här boken är hennes nye sambo Jonas, som stöttar henne och får henne att må bättre. Det är inte riktigt lika mycket glitter och rosa i den här som den första boken tror jag, även om hennes och hennes vänners kläder, hår etc. fortfarande behandlas ingående. En liten koll på nätet visar att många stör sig otroligt mycket på Berny Pålsson, men jag vet inte, det är väl inte personligheten man ska recensera. Jag tycker att båda böckerna är läsvärda.

En något obehaglig skillnad från många andra böcker av den här typen är att författaren fortfarande är mitt uppe i det liv hon skildrar. Annars är det ju ofta något som hände i ungdomen, eller åtminstone för länge sedan, och som författaren vill berätta om nu när hans eller hennes liv har ordnat upp sig. Trots en hoppfull ton i slutet av den här boken så verkar hon vara tillbaka i missbruket nu. Och den där Jonas var visst inte riktigt som han beskrivs i boken heller ...

Igelkottens elegans


Igelkottens elegans
av Muriel Barbery

Det här tyckte jag om! Fast den påminde lite om "No och jag". Franskt, och med udda, smarta barn i ledande roller. Annars var de ju förstås olika. Och det spelar väl egentligen inte så stor roll om de påmjinner om varandra eller inte - det är två olika böcker och båda är bra. Båda böckerna har vi faktiskt läst i läsecirkeln som jag är med i, men jag missade diskussionen om "Igelkotten" (för jag var på konsert samma kväll som träffen var). Så jag vet inte riktigt vad de andra tyckte om den.

I ett hus i en finare del av Paris bor två personer som båda döljer sin intelligens och bildning. De har olika skäl till detta och de vet inte om vad den andra håller på med. Portvakten Renée Michel gör allt för att leva upp till stereotypen av en obildad och sur portvakt som bara intresserar sig för sin katt och att se på tv. I hemlighet läser hon avancerade böcker om filosofi och allt möjligt, och hon älskar konst, musik och film.

Paloma är tolv år och imiterar de andra duktiga eleverna i klassen för att lägga sig på rätt nivå i skolarbetet. I själva verket är hon betydligt smartare och i stånd att t. ex. skriva mycket bättre uppsatser. Men hon är inte intresserad av att ses som exceptionell. Det leder bara till press och förväntningar. Hon har redan bestämt sig för att framtiden inte är något för henne och planerar att ta livet av sig på sin trettonårsdag. Men fram tills dess finns det vissa saker hon vill undersöka närmare.

Allting går sin gilla gång, ingen märker något ovanligt med Renée eller Paloma (bortsett från att Palomas föräldrar skickar henne till en psykiater) utan ser bara vad de förväntas se. Tills det dyker upp en ny boende i huset, som verkar genomskåda dem båda.

Jag tyckte som sagt om boken. Slutet var kanske inte vad jag hade tänkt mig, men om jag tänker efter så var det ändå ett ganska bra slut. Böcker måste få sluta på olika sätt.

tisdag 11 maj 2010

Se till mig som liten är


Se till mig som liten är
av Margit Sandemo

En söt liten berättelse om sju små barn som blir de enda överlevande när ett multinationellt (ett ord som verkar betyda "ont") bolag leder om en flod och dränker barnens hemby i Anderna. En man som överlevde hinner berätta om barnen som han tror har klarat sig, men dör kort därefter.

Kieron O'Donnell är en äventyrare som inte har några planer på att slå sig ner och aldrig har varit särskilt fäst vid någon annan. Tills han träffar svenska Anna i en sydamerikansk stad. Men när hon blir gravid bestämmer han sig dock för att det är bäst att han försvinner. Lägligt nog kontaktas han av det multinationella företaget. De vill att han ger sig upp i bergen för att "leta efter de överlevande barnen". Självklart vill de bara ge sken av att han letar efter dem, i själva verket ska han bara försvinna och företaget ska ge en summa pengar till Anna. Men helt oavsiktligt råkar han HITTA barnen. Och då kan han väl inte bara överge dem, eller ...?

Språket känns förkortat, och det är mycket möjligt att det är det. Jag har tidigare lagt märke till att Allersversionerna av Margits följetonger är en del kortare än i andra upplagor. Många ord och beskrivningar har varit förenklade eller rent av strukna. Det var inte en förbättring i de två böckerna jag jämförde, och knappast i den här heller. I andra upplagor heter för övrigt just den här följetongen "De övergivna barnen".

måndag 10 maj 2010

Rødsonen


Rødsonen
av Gert Nygårdshaug

Det här är den sista boken i Serien om Fredric Drum og Skarphedin Olsen, och eftersom serien är uppbygd efter en speciell idé och ett mönster så kan man vara absolut säker på att det är den allra sista. Om man läser hela serien får man liksom en extra berättelse och det vill man. Det kan dock leda till verklighetsdisorientation och allmän förvirring. Fast det vill man ju också.

En norrman blir mördad på Nya Guinea, och när en norsk polisman skickas dit för att bistå vid utredningen så blir han också mördad. Nu är det Skarphedin Olsens tur att åka ner, och han kräver att få ta med sig sin släkting Fredric Drum. Ingen av dem är särskilt glad över att åka dit, men Fredric Drum är orolig för sin onkel och kan inte gärna vägra. Dessutom lockar Olsen med mystiska inskriptioner, och glömda skriftspråk är ju en av Drums stora passioner.

Mordfallen leder dem till en avlägsen by, omgiven av regnskog. Här finns ett aningen skumt sågverk och en grupp norska miljöaktivister (det var en av dem som blev mördad). Men det visar sig också att Olsen har ett annat mål med resan än att bara lösa mordfallen. Exakt vad det gäller kan man kanske lista ut om man har hängt med i de nio tidigare böckerna.

Slutet, eller snarare epilogen, är lagom skum. Det ska ju vara så i den här serien. Nu avslöjas också mönstret bakom hela bokserien, en tanke som tydligen fanns (måste ha funnits) redan när Nygårdshaug började skriva böckerna på 80-talet. Det är inte bara en deckarserie. Jag rekommenderar absolut att man läser de här böckerna, som tyvärr inte finns på svenska.

Serien om Fredric Drum og Skarphedin Olsen:
1. "Honningkrukken"
2. "Jegerdukken"
3. "Dødens codex"
4. "Det niende prinsipp"
5. "Cassandras finger"
6. "Kiste nummer fem"
7. "Den balsamerte ulven"
8. "Liljer fra Jerusalem"
9. "Alle orkaners mor"
10. "Rødsonen"

fredag 7 maj 2010

Gaskriget


Gaskriget
av Fabian Göranson

Ett seriealbum som handlar mycket om politisk aktivism och om resor, speciellt i Sydamerika. Stilen spänner över allt från realistiska reportage till hallucinationer. "Gaskriget" har blivit liggande i hyllan ganska länge, för jag har egentligen inte varit så pepp på att läsa det, men till slut blev det av och så klart visade det sig att jag faktiskt tyckte ganska bra om det.

Lustigt nog råkade jag läsa tre böcker i rad som alla utspelade sig delvis i regnskog. Helt olika genrer och inte alls planerat. Det här var den första av dem. :)

söndag 2 maj 2010

SUB:en och ett tema

802 böcker i SUB:en. Jag kommer bli tvungen att hyra en lägenhet till för alla de här böckernas skull.

Nu har jag påbörjat ett litet lästema. Tanken är att läsa några av alla de här BOATS:en som man köper ibland. Based on a true story alltså. Jag köper inte jättemånga (och läser ännu färre), men det händer ju. Det är ju inte alla som verkar urdåliga. Så nu ska jag vältra mig. ;-)

Skuggan av en misstanke


Skuggan av en misstanke
av Margit Sandemo

Marie-Louise har sagt upp sig från sitt au-pairjobb i Paris, men har inte velat åka hem till Sverige utan i stället rest till Provence. När hon vaknar upp på sjukhus är hon först inte säker på vad som har hänt. Man har hittat henne medvetslös utmed vägen i närheten av en liten stad som hon inte alls har varit i. Hon minns till slut att hon gått med på att vikariera för sin hyresvärdinna begravningsentrepenören och att hålla en likvaka. Men plötsligt vaknade den döde upp ...

Det är en ganska invecklad (och inte helt sannolik) härva som Marie-Louise utan egen förskyllan har hamnat mitt i. Ska hon våga lita på Andrej, mannen som hon har räddat? Det sägs ju att han är vampyr. Det är alltid kul att läsa de här gamla följetongerna, men så bra är de väl inte egentligen. Ofta är de ganska lika varandra. Men äsch päsch, det är underhållning.

The Lost Art of Keeping Secrets


The Lost Art of Keeping Secrets
av Eva Rice

Penelope Wallace lever ett inte särskilt händelserikt liv. Hon går i skolan och jobbar lite i en antikaffär, och annars är hon mest hemma på Milton Magna Hall, ett anrikt gods som definitivt har sett sina bästa dagar. Det är 1950-tal och tiden för den här typen av hus är förbi. Man har inte råd att hålla efter dem längre och delar är helt enkelt avstängda. De är ju ändå bara tre personer som bor där: Penelope, hennes rockfrälste lillebror Inigo och deras mor, som inte inser att hon fortfarande är ung, hon är inte ens fyrtio år. Penelopes far är död, han dog i kriget.

Så får Penelope en ny vän, den smått excentriska Charlotte. De tycker bra om varandra och de älskar båda sångaren Johnnie Ray. (Roligt att författaren har låtit en person säga något i stil med att han "sounds sad on the radio" och "moves hearts in mono". Det är ju texten till "Come On Eileen"! Som kom ut nästan 30 år efter att den här boken utspelar sig. Boken är förstås skriven på 2000-talet.) Penelope lär även känna Charlottes kusin och hans mamma, och nu börjar det hända saker. Både i nutid och at det finns något lite skumt i det förflutna. Charlottes tant Clare och Penelopes mamma verkar känna varandra, men ingen av dem låtsas riktigt om det.

Mysig och bra bok, speciellt om man vill frossa i allt engelskt och i 50-talet. Och varför skulle man inte vilja det?

lördag 1 maj 2010

Begrav mig stående


Begrav mig stående: Zigenarna och deras resa
av Isabel Fonseca

Isabel Fonseca reste till flera olika länder i Östeuropa för att lära sig mer om romer och deras situation. Väldigt intressant. Bl. a. lever hon med en romsk familj och skildrar deras liv. Ofta ter det sig väldigt gammaldags, och man ska kanske komma ihåg att reportagen är omkring tjugo år gamla vid det här laget. Det är ju mycket möjligt att livet i de östeuropeiska länderna idag inte är som precis efter kommunistregimernas fall. Å andra sidan tyder ju inga nyhetsrapporteringar på att just romernas situation utvecklats till det bättre. Av den här boken får jag intrycket att kommunismens fall var något av en katastrof för romerna, eftersom man under kommunismen inte skulle bry sig om etnicitet. Efteråt slog det i stället över i rasism och nationalism. Samtidigt är romerna ofta väldigt hemliga av sig, och verkar inte känna att de har några förpliktelser gentemot folk utanför kretsen. Att de håller sig för sig själva är säkert ett resultat av långvarig förföljelse, men det gör de utomstående ännu mer misstänksamma. Och så blir det en ond cirkel ...

Fonseca skildrar alla parter intresserat och med kritiskt öga, och berättar också om romernas historia. Mycket intressant att läsa om. Jag gillade att läsa om språket, romani, också. Det enda problemet är just det att boken inte är helt ny, så att man aldrig riktigt vet om den enbart beskriver situationen som den såg ut så, eller om det fortfarande är på samma sätt.