Sweat & Honey

Sweat & Honey
av Mari Okazaki

För några år sedan läste jag en manga som heter "Galaxy Girl, Panda Boy", som väl var helt okej men inte bättre än att den blev utrensad ur min bokhylla senare. "Sweat & Honey" ingår i samma "serie", Passion Fruit, som väl skulle vara ett sätt för Tokyopop (det amerikanska förlaget) att samla fristående serier med lite samma känsla. Lite allvarligare, tänkt för lite äldre läsare, än mycket annat av utgivningen. Det verkar dock ha stannat vid de här två böckerna.

"Sweat & Honey" innehåller flera serienoveller. Vänskap och en antydan till sexualitet återkommer i de flesta. Ett par av novellerna känns nästan oavslutade, men det är väl meningen att de bara ska skildra en situation och inget mer.

En smakebit på søndag (vecka 43)

 Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Bra med en extra timme på dygnet. Jag tänkte att jag kunde använda den för ett promenad till biblioteket. Ja, inte för att jag har någon direkt tidsbrist så här en söndag förstås. Jag måste bara kolla upp om det ska regna. Det är ett par kilometer att gå så om det regnar så får det vara! Jag ska lämna tillbaka några böcker, men känner jag mig själv rätt kommer jag hem med fler än jag lämnade. Jag har mer än tillräckligt att läsa hemma redan, men det har väl aldrig hindrat mig. Men det är väl i alla fall bra för biblioteket att folk lånar böcker.

Jag håller på med två böcker just nu. Poesi för läsecirkeln och en roman som jag faktiskt har hittat på biblioteket och som jag tror ska vara åt skräckhållet. Det är den jag tänker ge ett smakprov ur. Jag började läsa sent igår, så jag är bara på andra kapitlet, men den kan nog bli spännande. Det är 1940-tal i Dalarna, och en ung kvinna rymmer hemifrån för att dölja för sin religiöse far att hon väntar barn. Men det verkar vara något konstigt med den där graviditeten. Hilda förstår inte hur den kan ha uppstått, och det är inte så att hon inte vet hur det går till i vanliga fall. Så det här är kanske inte något vanligt fall? Mystiskt.

Nu är det natt och hon vandrar genom skogen, som känns helt annorlunda än på dagtid.

Hilda sneglade mot bäcken som rann, svart nu om vintern och hon tänkte på de tänder hon tyckte sig ha sett som barn i vattnets djup, bortglömda avbrutna tänder från någon som inte längre fanns i livet. Men det var längesedan, numer var hon vuxen och förnuftig och visste att det inte samlades tänder i vattendrag. Doften från de osynliga milorna var stark och det steg en rök från den gamla hyttruinen. Bara dimma, sa hon sig och ökade takten.
(Frida Arwen Rosesund, "Att de i tid må väckas", s. 14)

Rekviem för en vanskapt

Rekviem för en vanskapt
av Mattias Hagberg

Kristina Katarina Larsdotter, Stor-Stina eller Långa Lappflickan, har funnits i verkligheten, men jag vet inte hur mycket av Hagbergs roman om henne som verkligen är sant. Hon turnerade i alla fall verkligen runt Sverige och Europa. Det var 1800-tal och populärt med uppvisningar av folk med olika missbildningar. Och Stina var 210 centimeter lång. Hon dog ganska ung i kallbrand. Faktiskt berättar boken mest om vad som hände efter hennes död. En läkare från Stockholm ser till att hon grävs upp ur sin grav för att han ska kunna dissekera henne på Karolinska institutet i Stockholm. Jag har läst att hennes skelett verkligen fanns där, men jag vet inte hur historien stämmer ut för övrigt. Jag tycker mest att det handlar om Stor-Stina och alla andra "vanskapta" som idé och om attityder på den här tiden. Hon är inte den enda som dissekeras i boken. Vetenskapsmännen är intresserade av att hitta svaret på varför någon blir så här lång, eller i ett annat fall kort, eller i ett tredje fall sammanvuxna tvillingar. Man borde väl kunna hitta det svaret i kroppen? De borde ju se annorlunda ut än andra människor också inuti. Kan man ens säga att de är människor? Hemma i byn var väl den sista frågan viktigast, och om man kunde säga att Stina hade en själ.

Ganska svårläst bok det här. Uppbyggnaden är speciell, och jag tycker också att den är lite kylig. Men intressant. Temat känns förresten besläktat med den enda andra bok av Hagberg som jag har läst, "Herredjuret". Där handlar det om att samla in och stoppa upp djur i vetenskapens tjänst, och särskilt om den stora elefant som finns på Naturhistoriska muséet i Göteborg.

I samband med att jag läste "Rekviem för en vanskapt" så pratade en jobbarkompis om en artikel hon hade läst i en tidning, om några indianer som besökte Sverige för att visa upp sig. Jo, detta var också på 1800-talet. En av dem dog under Sverigeresan - och då lade sig Karolinska institutet till med kroppen. (Ständigt detta Karolinska institut ...) Forskning i all ära, men det här var väl ändå att gå över gränsen?

Dödvatten

Dödvatten
av Lars Krantz

Förvirrande nog har jag läst en annan serie av Lars Krantz och den heter också "Dödvatten". Den andra ingår i Lantis-serien och är en kort skräckhistoria. Det här seriealbumet är en längre berättelse som dels berättar samma spökhistoria, en lokal legend, men här är den bara bakgrunden till huvudpersonens förändring. Eller ska jag säga förfall? Mycket mer skrämmande än bara spökhistorien i alla fall.

Fri kärlek

Fri kärlek
av Julia Thorell

Jag borde inte vänta så länge (ta så lång tid på mig) att blogga om böcker jag har läst. Men det blir kanske mer koncentrerade blogginlägg ...

Nu var det ju flera veckor sedan jag läste Julia Thorells seriealbum "Fri kärlek", som precis som det förra handlar om "Juni". Den här gången är temat kärleksrelationer, men barndomen med hippeföräldrarna nämns också.

Jag gillar att Julia Thorell använder sig av bilder som väl nästan bara fungerar i serier. Som att Juni ibland är ritad som en robot. Eller att flyttlass blir större och mer otympligt för varje ruta och till slut blir det en båt som Juni kan försvinna på.

En smakebit på søndag (vecka 42)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag läser fortfarande i samma bok som förra helgen. Kan hända att jag läser ut den idag. Det är ganska mycket kvar, men det är också en dag utan andra planer. Och det är en spännande bok.

Med tanke på veckans mest omtalade boksläpp och signering så kan väl den här smakbiten passa bra. Återigen en tillbakablick till 80-talet, och när man har kommit så här långt i boken förstår man vad tillbakablickarna har för syfte.

Det krävs inte fler genomgångar av den musik som gällde den sommaren, nog sagt om man slår fast att The Smiths inte var det som gällde. Om Henrik och Björn hade haft högre status skulle möjligen hela gänget ha kunnat dra runt och skandera: "It's death for no reason and death for no reason is murder", men nu var det inte så. I backspegeln var Henrik och Björn förstås de som var hippast och mest London, men vad hjälpte det då? Ingenting. De var bönder och konstiga i huvudet.
[...]
Om gänget var samlat på stranden för att grilla korv och dricka folköl, så åt inte Henrik och Björn någon korv eftersom allt kött är mord. Om "Forever Young" med Alphaville gick på Joels bergsprängare satt de och hånflinade åt den infantila texten på dålig engelska och jämförde med den största nu levande poeten: Stephen Patrick Morrissey.
(John Ajvide Lindqvist, "Människohamn", s. 203-204)

Världens bästa spökhistorier

Världens bästa spökhistorier
av Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, Edith Nesbit, Mark Twain och Oscar Wilde

Jag läste del 2 och 3 i serien Världens bästa spökhistorier när jag var liten och nyligen samlade jag ihop alla tre. Egentligen hör de inte alls ihop, utan det är nog tre helt olika engelska antologier med spökhistorier som har översatts till svenska och getts likadana omslag.

Jag vet inte om jag har läst den här boken tidigare, men jag tror inte det. Däremot vet jag att jag har läst Oscar Wildes novell förut. Det är naturligtvis "Spöket på Canterville" och den är alltid bra. Man tror inte att det ska funka med blandningen av klassisk spökhistoria och humor, men det gör det ju faktiskt. Det är rolig, men inte bara rolig.

Mark Twains "En riktig spökhistoria" är däremot bara rolig, och ganska udda, medan Edith Nesbits "Marmorriddarna" känns som en typisk spökhistoria av gammalt gott snitt.

Av Arthur Conan Doyle finns det en spökhistoria som verkligen är en spökhistoria, men också en Sherlock Holmes-novell som kanske inte riktigt hör hemma i en samling spökhistorier. Den har visserligen en skräckinjagande stämning men man fattar ju att Holmes kommer hitta den naturliga förklaringen. Men det räcker väl egentligen med den där stämningen, och att den naturliga förklaringen är ganska skräckinjagande den också.

Den första av Charles Dickens båda bidrag tyckte jag var lite konstigt. Ramen är att några turistguider i Alperna sitter och småpratar, och det är mest fragment av spökhistorier. Men den andra var sammanhängande och precis lagom kuslig.

Trevlig bok det här. Jag tror att språket kan vara lite förenklat, men inte så att det stör. Det är alltid mysigt med lite gamla spökhistorier. Lite gamla brittiska spökhistorier, tänkte jag skriva, men då glömde jag visst av Mark Twain.

Trollkatt

Trollkatt
av May Grethe Lerum

Tjugonde boken i serien och det är knappt möjligt att säga något om handlingen utan att spoila. Men snacka om fruktansvärda livsöden! Den här slår nog alla rekord i det. Blandat med lite starka personligheter och dramatiska händelser förstås.

Jag beskrev serien aningen mer ingående när jag skrev om förra boken.

Livets døtre:
1. Bøddelens kvinne
2. Marias bok
3. Blodsbånd
4. Brutte lenker
5. Soningstid
6. Veier over hav
7. Øye for øye
8. Vinterfrukt
9. Fortidens synder
10. Opprør
11. Slavenes by
12. Solefall 
13. Englenes dans 
14. Nymånenatt 
15. Når dagen gryr 
16. Stormsyn 
17. Nattvandring
18. Ukjente stier 
19. Fredløs

Cirkeln

Cirkeln
av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Omläsning inför sista delen i trilogin, som kommer ut om en knapp månad. Och lika bra den här gången. Skillnaden är väl att jag inte blir överraskad över att det är så bra, men i stället upptäckte jag ett par detaljer som jag kanske inte riktigt lade märke till för två år sedan, vid första läsningen.

Så här skrev jag då.

Tack & förlåt

Tack & förlåt
av Frida Ulvegren
Förord av Dominik Henzel

På Bokmässan var jag på ett seminarium där bl.a. Frida Ulvegren deltog. Då handlade det om hennes nysläppta seriealbum "Fridas resor" (samt om serier av de andra deltagarna Lina Neidestam och Julia Thorell) som jag verkligen vill läsa. Men nu hade jag ju redan den här Grafiska novelletten hemma, så då började jag med den i stället.

Det handlar om Frida, och om Aron som hon förälskade sig i som fjortonåring men aldrig fick och om Sam som verkar vilja göra vad som helst för Frida, och som måste göra det också. En novell om två inte särskilt perfekta relationer, helt enkelt. Den här gör mig ännu mer peppad på "Fridas resor"!

Förorden till serierna i den här serien (eh ...) brukar vara skrivna av folk jag har koll på, förutom det som var skrivet av författaren till serien. Men den här känner jag inte alls till. Jag kan verkligen inte skådespelare ...

En smakebit på søndag (vecka 41)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Jag började läsa den här boken sent igår och har bara läst några sidor. Kan inte påstå att jag ens har kommit in i den, men jag utgår från att den är bra - det är ju John Ajvide Lindqvist! Det verkar börja med en tillbakablick på huvudpersonerna tjugo år tidigare. Tror jag.

De höll varandra i handen.
Han var tretton och hon var tolv. Om någon i gänget fick syn på dem skulle de dö på fläcken. De smög genom granskogen, uppmärksamma på varje ljud och varje rörelse som om de var ute på ett hemligt uppdrag. På sätt och vis var de väl det: de skulle bli ihop, men det visste de inte ännu.
(John Ajvide Lindqvist, "Människohamn", s. 12)

Min amerikanska hustru

Min amerikanska hustru
av Ruth L. Ozeki

Också utgiven under titeln "Ett år med kött". Jag vet inte varför den bytte namn när den kom i pocket. Kanske hoppades man att den skulle sälja bättre med en annan titel, eller kom på på att "Ett år med kött" lät för mycket som en fackbok? Jag har faktiskt för mig att jag trodde att den var det på den tiden man kunde se den i bokhandeln, alltså 1998.

Men det är en roman alltså. Den handlar om en amerikansk kvinna vars mor är från Japan, och eftersom Jane kan båda språken och kulturerna blir hon värvad till en TV-produktion där hennes kunskaper behövs. En amerikansk branschorganisation för nötköttsindustrin vill exportera mer nötkött till Japan. En gång i tiden såldes en amerikansk livsstil framgångsrikt in till de japanska hemmafruarna, och nu vill man upprepa det med hjälp av ett TV-program, Min amerikanska hustru!, där perfekta amerikanska hemmafruar ska laga frestande kötträtter. Janes jobb är att leta upp sunda, vackra amerikanska familjer, tolka mellan familjen och det japanska filmteamet och försöka hålla alla på gott humör.

I själva verket är familjerna sällan så perfekta som de ger sken av, de blir mer eller mindre utnyttjade av filmarna och ju mer Jane läser på om ämnet desto skummare verkar kötthanteringen vara. Hon möter människor som har påverkats, ibland skadats allvarligt, av kemikalier och hormoner som djuren proppas fulla av på stora uppfödnings- och slaktanläggningar som slår ut de små gårdarna som man så gärna vill förknippa köttet med. När Jane får chansen att regissera (hennes dröm är att regissera seriösa dokumentärfilmer) tar hon chansen att göra lite annorlunda program. Men det är kanske inte precis det beställaren vill ha ...

Santidigt i Japan följer den väldigt misslyckade hemmafrun Akiko programserien Min amerikanska hustru! och lagar alla rätterna. Detta på order av sin man, som hoppas att detta ska göra henne till en lyckad fru, en som sköter hemmet ordentligt och vill ha barn.

En intressant och lite udda roman. Ibland med långa stycken som känns som fakta, när Jane gör sin research. Å andra sidan handlar det mycket mer om Jane och Akiko själva än vad min text kanske ger intryck av. Och det handlar om familjer. Janes och Akikos och de amerikanska hustrurnas.

Den vedervärdige mannen från Säffle

Den vedervärdige mannen från Säffle
av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

En polisman mördas brutalt på en sjukhus, där han ligger döende. Varför? Han skulle ju ändå snart dö. Men han är ju bekant för Martin Beck och många andra i gruppen som utreder fallet, och de kan nog tänka sig att en och annan hade skäl att tycka illa om offret. Men vem har så starka skäl att det räcker till mord? Intressant och obehagligt att läsa om hur det kunde, eller kanske kan, gå till när någon får mer makt en den borde och dessutom skyddas av kåranda. Jag tycker visserligen att det är lite väl mycket actionscener i boken, men ändå - bra bok.

Roman om ett brott:
1. "Roseanna"
2. "Mannen som gick upp i rök"
3. "Mannen på balkongen"
4. "Den skrattande polisen" 
5. "Brandbilen som försvann" 
6. "Polis, polis, potatismos"

Ett köns bekännelse

Ett köns bekännelse
av Riikka Pulkkinen

Det här är nog inget jag skulle ha läst om jag hade känt till stilen i förväg. Det är alldeles för absurt. Jag gillar när det är mer realistiskt. Inte bara ... symboliskt liksom. Men det är ju bra att röra sig utanför den bekväma läszonen också, säger de.

Nej då, jag är inte så negativ till "Ett köns bekännelse" som det låter. Den är faktiskt riktigt läsvärd. Men jag tycker den är märklig. Vilket den säkert inte är egentligen. Det finns antagligen många som skriver i en liknande stil. Bara att jag inte brukar läsa dem.

En smakebit på søndag (vecka 40)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Förra söndagen var jag på Bokmässan i Göteborg, och då hinner man inte läsa böcker eller delta med någon smakbit. Men den här helgen gör jag inget speciellt alls. Jag är bara hemma, tar det lugnt och hoppas att den här förkylningen, som jag kanske skaffade mig på Bokmässan, ska gå över. Och läser förstås! Så här på hösten passar det väl bra med lite mysiga spökhistorier?

"Världens bästa spökhistorier" var några böcker som kom ut på 80-talet. De var nog översättningar av engelskspråkiga spökhistoriesamlingar som inte hade något med varandra att göra, men som fick en enhetlig design på svenska. Den första, som jag nog aldrig har läst tidigare, innehåller noveller av fem riktigt klassiska författare - Charles Dickens, Arthur Conan Doyle, Edith Nesbit, Mark Twain och Oscar Wilde. Min smakbit kommer från en berättelse av Charles Dickens. Jag tror förresten att språket kan vara förenklat i den här boken, för allt känns lite väl lättläst för att vara skrivet av lite äldre författare som inte nödvändigtvis skrev för ungdomar.

På tal om Neapel så kommer jag att tänka på markisinnan Senzanima. Jag både hörde och såg henne, för hon var gäst i den bayerska familj där jag då arbetade. De satt och spelade kort när hon plötsligt blev likblek under sminket, reste sig från spelbordet och skrek högt: "Min syster i Spanien är död! Jag kände hennes kalla händer på min rygg!" Och mycket riktigt, systern hade dött i precis det ögonblicket.
(I Skymningslandet av Charles Dickens ur "Världens bästa spökhistorier", s. 11)

Är det samma för er som för alla oss här i Götet?

Efter bokmässan kommer nästa göteborgska företeelse, nu ska man knö in de nya böckerna i sina hyllor.

(Nej, jag bor inte i Göteborg längre, men vi säger "knö" här nere också.)

Detektiv Conan Band 64

Detektiv Conan Band 64
av Gosho Aoyama

När de slutade ge ut Mästerdetektiven Conan på svenska så blev man tvungen att gå över till tyska. Serien finns på engelska också, men där översätts namnen. Och har nu Shinichi hetat Shinichi i 63 böcker så kan man inte plötsligt gå över till Jimmy!

Det är mycket text i den här serien, men det är inte så svårt att läsa den på tyska ändå. Man lär sig en del nya ord som verjähren (preskriberas) och annat typiskt deckarrelaterat. Och lustigt nog Flossen/Schwimmflossen/Taucherschwimmflossen (simfötter), som Bokmoster nämnde i sin recension av Juli Zehs "Nullzeit" tidigare i veckan.

Det är flera fall som utreds i boken, bland annat ett med dykarkoppling. Och så en riktigt lång historia om hur ett typiskt privatdetektivsuppdrag, där flera personer utger sig för att vara barndomsvännen en miljonärska söker efter, utmynnar i en jakt på en seriemördare. Eftersom det alltid är elva kapitel i varje pocket, oavsett hur långa de olika berättelserna är, får man också början av ett nytt fall. Men det måste man läsa Band 65 för att få veta mer om.

Jag är fortfarande väldigt imponerad över hur Gosho Aoyama lyckas hålla så hög kvalitet på deckargåtorna efter så många böcker.

Tidigare delar i Mästerdetektiven Conan:
- Mästerdetektiven Conan 1
- Mästerdetektiven Conan 2
- Mästerdetektiven Conan 3
- Mästerdetektiven Conan 4-6
- Mästerdetektiven Conan 7-8
- Mästerdetektiven Conan 9
- Mästerdetektiven Conan 10-11
- Mästerdetektiven Conan 12-13
- Mästerdetektiven Conan 14-16
- Mästerdetektiven Conan 17-18
- Mästerdetektiven Conan 19-21
- Mästerdetektiven Conan 22-24
- Mästerdetektiven Conan 25-26
- Mästerdetektiven Conan 27-28
- Mästerdetektiven Conan 29-32
- Mästerdetektiven Conan 33-36
- Mästerdetektiven Conan 37-39
- Mästerdetektiven Conan 45-46
- Mästerdetektiven Conan 47-51
- Mästerdetektiven Conan 52
- Mästerdetektiven Conan 53-55
- Mästerdetektiven Conan 56-57
- Mästerdetektiven Conan 58-59 
- Mästerdetektiven Conan 60
- Mästerdetektiven Conan 61-63

Den ensamme

Den ensamme
av Margit Sandemo

Den här boken har jag för mig att man alltid tyckte var så tråkig förr. Visst, det finns ju ett par dramatiska scener, men mest handlar det om hur den här Mikael Lind av Isfolket går omkring och är deppig. Den här gången uppskattade jag kanske den historien lite mer. Det är ju riktigt hemskt och engagerande, det här med Mikaels "hugsot", som man knappt vet om den är helt naturlig eller om det faktiskt finns en övernaturlig orsak. För Sagan om Isfolket i allmänhet tror jag det gäller att man har mest glädje av böckerna om man är ganska ung. Men just den här verkar vinna på att man är lite äldre.

Han har i alla fall nog med skäl för att vara nedstämd. Han är liksom borttappad av sin släkt. Han blev tidigt föräldralös. Hans pappa tillhörde Isfolket, men det föll sig så att Mikael växte upp hos sin mors släkt. Men på 1600-talet var det väl helt enkelt vanligt att folk dog unga, och Mikael råkar flera gånger ut för att hans fosterföräldrar dör och han skickas vidare till någon annan. Han längtar hela tiden efter en fast punkt i livet, och han vill alltid vara alla till lags. För det är ju väldigt snällt att ta hand om en pojke som man inte ens är släkt med. Det är speciellt två livsavgörande saker som han låter sig övertalas till, saker som går helt i strid med hans vilja och personlighet. Och efter det går det bara utför, djupare och djupare ner i en depression.

Det finns också en spökhistoria, om man väljer att tolka det så.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter

Bilder från Bokmässan

Var på bokmässan med min syster, min kompis Marie och Maries läskiga ZombiApan.

Enda signerade boken blev den här (fast i gengäld i två exemplar). "1989" av Linda Skugge och Sigrid Tollgård (här i motsatt ordning).

Caitlin Moran var smart och rolig. Köpte faktiskt ett signerat ex av hennes "The Chronicles of Narmo" senare. Hoppas den är kul.

Jonathan Lindströms nya bok "Medvetandes gåta" verkar intressant. Men jag kanske ska läsa den bok av honom som jag redan har ("Bronsåldersmordet") innan jag köper fler? Eller?

Hur mycket ser jag fram emot "Nyckeln"?!! Hm, kanske inte lika mycket som tonårstjejerna i publiken ändå.

Marie köpte massor av ex av flera titlar i Kabusas fyndmonter. Hon är bibliotekarie på en skola, inte galen. Synd bara att påsen med 36 böcker i gick sönder mitt i en korsning. Snällt av de i montern vid sidan av fotografen (utanför bilden) att rusa till med en bunt plastpåsar.

Min kompis Eleanore har länge velat läsa Anthony Trollopes Chronicles of Barsetshire. Men på svenska. Inte det lättaste att få tag på tydligen. Men nu har Ruin gett ut en nyöversättning av den första boken i serien! Eleanore får hoppas att de övriga fem också kommer ut.

Måste! Ha! Bea! Uusmas! Bok! Om! Andréexpeditionen! Men den här gången nöjde jag mig med att plocka åt mig "Ingenjör Andrées luftfärd" av Per Olof Sundman på ett gratisställe.

Serieskaparna Frida Ulvegren, Julia Thorell och Lina Neidestam i samtal modererat av Johanna Koljonen. Måste läsa Frida Ulvegrens nya seriealbum! (De andra har jag ju redan läst serier av, men jag ska läsa mer av dem också.)

Ni har redan sett den hos Siv, men den är så otroligt rolig att jag visar upp den här lappen från hemlighetsväggen jag också.

Och så en bild av alla nya böcker från helgen.
Hög 1: Nya böcker från Bokmässan.
Hög 2: Begagnade böcker från Bokmässan.
Hög 3: Böcker som jag införskaffade när jag hälsade på Marie i somras, men som inte fick plats i min väska då, och som hon hade med sig nu.
Vid sidan: En adlibrisbeställning som råkade komma fram på fredagen.

SUB, Deckarmecka och en prästdotter med god uppfostran

Idag är min SUB på 1301 böcker. Av någon anledning gick det inte att lägga in det i listan i högerkolumnen. Det kanske helt enkelt är för många enligt Blogger. ;-)

Min kompis Eleanore har kommit igång med sin deckarblogg - Deckarmecka.

Och så ska jag ju visa upp nåt ur SUB:en så klart. Det är viktigt att alltid få med sig nåt okänt hem från Bokmässan. Den här gången blev det en begagnad bok som kom ut första gången 1926 av en författare som jag aldrig hade hört talas om tidigare. "En kvinna på väg" av Ingeborg Björklund. En bok om en ung prästdotter som blir gravid efter en våldtäkt och emot sina föräldrars vilja behåller barnet i stället för att adoptera bort det. Kanske en bra bok?