Frid på jorden

Frid på jorden
av Selma Lagerlöf

Det finns någon novell av Selma Lagerlöf om julfrid som man ofta läste i skolan. Något med en björn och att man inte får bryta freden som ska råda under julen. "Gudsfreden", heter novellen, ser jag när jag googlar. (Kan läsas här.) "Frid på jorden" handlar också om julfriden, men på ett helt annat sätt. Och mer ska jag väl inte avslöja om vad som händer i novellen.

Jag läste den på julafton, och det passade bra, för liksom "Dödskallen" utspelar den sig under julen. Båda är också ganska kusliga. Jag har aldrig förknippat julen med spökhistorier (och den här tillhör väl inte den genren, om man ska vara petnoga), men jag kan tänka mig att det var ett sånt tillfälle då man trodde att det var mycket oknytt i farten. Mörkaste tiden på året och allt. Och nu kommer jag på att Dickens har ju sin spökhistoria vid jul, och så är det ju förstås alla berättelser om De dödas julotta.

Våroffer

Våroffer
av Margit Sandemo

Efter att Isfolket försvann från Gråstensholms socken en period lade sig en korrupt domare till med Gråstensholms slott. Den rättmätige ägaren är Heike Lind av Isfolket, men domaren har makt, inflytande och förfalskade dokument, så det är inte mycket Heike kan göra åt saken. Men slottet är viktigt inte bara för sitt värde, utan även för att man vet att det finns en ledtråd som behövs för att bryta släktens förbannelse gömd på vinden. Man vet inte vad det är, men flera har upplevt att de vänligt men bestämt blir bortmotade från delar av vinden, som om någon säger att här finns något som de inte ska se. Ledtråden väntar på rätt person, och då kan ju inte någon helt ovidkommande lägga beslag på slottet hur som helst!

Det finns ju förstås sätt att jaga bort domaren, men de vill Heike helst slippa ta till. Man kan ta hjälp av traktens spöken och oknytt, men Heike är inte alls säker på att han är tillräckligt stark för att kunna kontrollera dem.

Samtidigt finns det (förstås) en berättelse om romantiska förvecklingar, som i så många av Isfolksböckerna.

Jag hade glömt och hur kul och samtidigt skrämmande det är att läsa om alla gengångare och diverse oknytt – Det grå folket, som häxan Ingrid brukade kalla dem på sin tid. Det är ganska typiskt för Margit att det mitt i de värsta skräckscener kan dyka upp skämt och komiska situationer. Det, och att elakhet straffar sig som i en gammal folksaga, för att nämna en annan typisk ingrediens som förekommer i just den här boken.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen 
22. Demonen och jungfrun

Huset Ushers undergång (igen)

Huset Ushers undergång
av Edgar Allan Poe

Det var inte alls länge sedan jag läste "Huset Ushers undergång", men jag ville gärna läsa den när jag visste vad som skulle hända. Jag tyckte nog att den var bättre när jag redan visste. Men jag ska inte berätta något ändå. :)

Terroristerna

Terroristerna
av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Så, då har jag läst klart alla Martin Beck-deckarna. Det känns lite trist faktiskt. Nu när jag äntligen har fått lite ordning på de viktigaste poliserna och efter att min syster flyttade till Stockholm har jag till och med lite koll på den stan. Fast man måste tänka på att den inte ser likadan ut nu som då. Det skrivs en del om hur gamla stadsdelar rivs och ett nytt (dåligt) centrum byggs. Över huvud taget så är det ju mesta i samhället under all kritik enligt Beck och författarna. Intressant att läsa så här 40-50 år senare, när man kanske tänker att det var bättre förr. Åtminstone i de senare böckerna så försummar de aldrig ett tillfälle att berätta hur dåligt allt är (allt från politiska beslut till vädret). Så illa kan det väl ändå inte ha varit, men det var kanske varken bättre eller sämre än nu, bara annorlunda. Jag minns inte att de första böckerna var fullt så samhällskritiska. Kanske låg samhällskritik helt enkelt mer i tiden 1975 än 1965.

I den här boken ska en oerhört illa omtyckt amerikansk politiker besöka Sverige, och Martin Beck får i uppdrag att leda arbetet med att skydda gästen från eventuella mordförsök. Gunvald Larsson skickas på studiebesök till en latinamerikanskt land där man är framstående på området, och sedan gäller det att ta tillvara hans kunskap i Sverige. Det finns en internationell terrorgrupp, ytterst skicklig och med oklar agenda, som kan tänkas utföra dåd både vid Sverigebesöket och vid evenemanget som Gunvald Larsson ska besöka. Det gäller att tänka på allt. Går det?

Roman om ett brott:
1. "Roseanna"
2. "Mannen som gick upp i rök"
3. "Mannen på balkongen"
4. "Den skrattande polisen" 
5. "Brandbilen som försvann" 
6. "Polis, polis, potatismos" 
7. "Den vedervärdiga mannen från Säffle"  
8. "Det slutna rummet" 
9. "Polismördaren"

Den krympande hustrun

Den krympande hustrun
av Andrew Kaufman

Den här boken köpte jag mest för att titeln lät bekant – säkert hade jag läst om den i en blogg, förhoppningsvis något bra – och för att den inte var så dyr just då. Jag visste ingenting om handling eller hur den skulle vara. och jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den heller.

Ett antal personer befinner sig inne på en bank när den blir rånad. Men det är inte ett vanligt rån. Rånaren kräver att få ett föremål med affektionsvärde från var och en av kunderna och de anställda. Kort därefter råkar samtliga ut för mer eller mindre märkliga händelser, som har någon koppling till föremålet de lämnade ifrån sig. För ett fåtal är det bara positivt, men för de flesta är det negativt eller rent av dödligt. Berättarens fru, som var en av rånoffren, börjar krympa. Först syns det knappt. 160 cm eller 158 cm, vem märker ens det? Men snart är hon mindre än parets tvååring och fortsätter krympa.

Udda berättelse. Jag gillar det! Jag gillar också att den är så kort. Det är bara det viktiga med. Hur påverkas offren av det som händer? Man behöver inte den magiska förklaringen (jag kan inte tänka mig att det finns en logisk).

Jullovsläsning

Precis innan julafton blev det inte mycket läst. Det är så mycket annat man måste göra. Fast egentligen inte, eftersom släktens julfirande inte är hemma hos mig och jag låg riktigt bra till med julklapparna i år. Och jag antar att man inte måste något, om man inte vill. Men jag vill ju ha det städat och ha gran och pynt och så vill ju jag och min syster göra julgodis (som ingen orkar äta på julafton, p.g.a. att det också bjuds på mycket annan mat och mer godis).

Jag gav bort en hel del böcker i julklapp, både nytt och antikvariskt, som man ju kan kalla de böckerna som jag köpte på loppis, eller hur? Jag jagar inte julklappar på loppis, men ibland hittar man ju något som man tycker skulle passa till någon. Till exempel några matchande böcker med visor av Evert Taube. Bara en av böckerna jag gav bort hade mottagaren redan ("Prinsessor och drakar"), men där hade jag som tur var koll på kvittot också. Hon får byta.

Själv fick jag förstås ett antal böcker i julklapp också, hur skulle det annars ha sett ut? Bl.a. Caitlin Morans senaste, en norsk bok med en hel radänga "terningkast 6" (högsta betyg i många norska tidningar) på omslaget, de två senaste Rocky-samlingarna och en reseguide till London från år 1905 (med utvikbara kartor över rummen på British Museum och allt möjligt).

Nu blir det lång ledighet över jul och nyår, med den extra fördelen att det inte direkt förväntas att man gör något utöver att fira julafton och nyår. Här ska läsas! Det blir nog en blandning av julklappsböcker, födelsedagsböcker (jag fyllde år för en knapp månad sedan) och den superoptimistiska bokhög jag har valt ut speciellt för jullovet. Som inte är ett jullov förstås, utan uttag av övertidstimmar samt semesterdagar, men jullov låter mycket roligare.

Demonen och jungfrun

Demonen och jungfrun
av Margit Sandemo

Efter en lång färd kommer Heike Lind av Isfolket fram till Gråstensholms socken i Norge. Här ska han ha släkt, men ingen de andra släktingarna har hört något från dem på flera år. Dessutom är det Heikes gren av släkten som man har bestämt ska ärva godset Gråstensholm. Men nu får han veta att hans släktingar är döda, bortsett från en flicka som ingen vet vart hon tog vägen. Och andra äger de tre släktgårdarna. De kan inte ha kommit över dem på lagligt sätt, men är så mäktiga att Heike inte vet hur han ska kunna ta tillbaka sin rättmätiga egendom.

Men ännu viktigare – vad hände med lilla Vinga efter att hennes föräldrar dog? Är det sant att hon lever förvildad uppe i skogen?

Det är konstigt det här med "Heikesagan", de tio böcker som handlar om Heike. Han är ju viktig för serien, och Margit tyckte ju uppenbarligen så bra om honom att hon vigde tio av böckerna åt honom. Men han gör inte särskilt stort intryck. Den här boken handlar till stor del om rättsprocessen där Heike och Vinga försöker få tillbaka sina gårdar, det kanske är därför man aldrig lyckas komma ihåg boken särskilt väl. Egentligen är den ju spännande och Vinga är verkligen en frisk fläkt.

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar 
21. Vargtimmen

The Sleeper and the Spindle

The Sleeper and the Spindle
av Neil Gaiman
Illustrerad av Chris Riddell

När drottningen får höra av dvärgarna från berget att grannlandet, som landskapet gör otillgängligt för alla utom just dvärgarna, härjas av en sömnsjukdom som sprider sig över landet bestämmer hon sig för att skjuta upp sitt bröllop. Hon vet att hon är en av få som skulle kunna göra något för att stoppa den här magiska sömnen.

Jag tycker ju om nästan allt Neil Gaiman skriver och "The Sleeper and the Spindle" är vekligen inget undantag. Den är sagolik. Både i betydelsen bra och att det är som en saga. Det är förstås en variant på Törnrosa, och det utspelar sig i en värld som man kan känna igen som en sagovärld, men det är inte riktigt som Törnrosa brukar vara. Inte i vanliga barnsagor, inte som det man hör om gamla versioner som har censurerats genom tiderna, och inte som hos Disney heller. Det här är något annat.

Det är förresten samma illustratör som i den versionen jag läste av "Fortunately, the Milk ...", fast här är det i en annan stil. Mer klassisk sagobok i "The Sleeper and the Spindle", och mer knasigt i "Fortunately, the Milk ...". Precis som texten då.

Vargtimmen

Vargtimmen
av Margit Sandemo

Som jag skrev lite om när jag skrev om förra boken i Sagan om Isfolket så är det en sorts avbrott i den nittonde boken, "Drakens tänder". Tidigare har Isfolket haft kontakt med varandra, även om de efter ett antal generationer inte är så nära släkt. Även om de kanske reser långt bort till Ryssland, så är ju meningen att återvända och att försöka hålla kontakten. Men så reser sin generations drabbade ut i Europa innan någon vet att han är drabbad, och han återvänder inte. Även hans son är drabbad, men honom känner den övriga släkten inte ens till.

Isfolket i Norge och Sverige tror ju att förbannelsen är bruten, och därmed verkar också deras släktsammanhållning försvinna. När Heike av Isfolket, den okända släktingen som är den ende som läsaren vet något om, nu söker upp sin släkting Arv Grip i Småland så visar det sig att kontakten mellan de olika släktgrenarna är sporadisk. Alla har nog med sitt. För Arvs del är det tragedin att han förlorade sin fru och deras små barn för en del år sedan.

Men det handlar också om Gunilla, en torparflicka från trakten som Arv har tagit som hushållerska för att rädda henne från föräldrahemmet. (Det ska ju gärna vara en ung flicka som är huvudperson i böckerna, men nu har det ju redan varit två böcker om Heike och hans far.) Men hon har redan tagit skada psykiskt av att växa upp med en far som är en självrättfärdig svavelpredikant och en betydligt mera lättsinnig mor. Heike har ett gott öga till Gunilla, men han vet ju att ingen kan älska någon med ett så groteskt utseende som hans. Fast egentligen är det inte alls därför som Gunilla inte är intresserad, utan för att hon redan har två andra friare. Och hon bedömer dem efter helt tokiga kriterier. Hur ska det gå?

"Vargtimmen" har alltid känts lite som en mellanbok, men egentligen händer det ju flera viktiga saker i den. Och inte minst blir läsaren åter presenterad för Isfolket, och får veta en del av vad som har hänt under de senaste 20-25 åren när de har levat som om det inte längre fanns någon förbannelse.

Och återigen, varför den här scenen som omslagsbild?

Sagan om Isfolket
1. Trollbunden
2. Häxjakten
3. Avgrunden 
4. Längtan  
5. Dödssynden 
6. Det onda arvet 
7. Spökslottet 
8. Bödelns dotter 
9. Den ensamme
10. Vinterstorm
11. Blodshämnd 
12. Feber i blodet 
13. Satans fotspår 
14. Den siste riddaren 
15. Vinden från öster
16. Galgdockan  
17. Dödens trädgård 
18. Bakom fasaden 
19. Drakens tänder 
20. Korpens vingar

Satellittmenneskene

Satellittmenneskene
av Hans Olav Lahlum

Året var 1969 ... Magdalon Schjelderup är en känd affärsman, och har ett hjältemodigt förflutet i motståndsrörelsen under kriget. Han anser sig ha skäl att tro att en av hans närmaste planerar att mörda honom, och kontaktar førstebetjent (kommissarie?) Kolbjørn Kristiansen, som ju har ett visst renommé efter att föregående år ha löst en invecklad mordgåta. Ingen av dem tycker dock att faran är så överhängande, så de kan gott vänta med att diskutera saker tills efter helgen. Men innan dess hinner Magdalon Schjelderup dö under mystiska omständigheter, och i närvaro av alla sina närmaste.

Schjelderup talade aldrig om vem i kretsen han misstänkte och det ser ut att bli svårt att reda ut det. Här behöver Kolbjørn Kristiansen helt klart hjälp av sin originella väninna Patricia Louise I. E. Borchmann. Man kan säga att de är hon som är Holmes eller Poirot i de här böckerna. Kristansen är mer Watson eller Hastings, som skriver historien om fallet och som samlar in informationen "i fält" (Patricia är rullstolsburen och lämnar ogärna föräldrarnas hem – jag sa kanske inte att hon bara är nitton år gammal?) men aldrig lyckas dra de där riktigt geniala slutsatserna.

I efterordet skriver Lahlum att den här boken är tänkt att vara i Agatha Christies anda, bland annat när det gäller synen på godhet och ondska hos människor. Det hade varit intressant att höra vad min Christiefrälsta vän Eleanore skulle ha att säga om "Satellittmenneskene", men jag tror inte att hon har några planer på att läsa böcker på norska. Synd att de inte är översatta till svenska. Men jag ser att Lahlums ungdomsbok "Huset ved havet" kommer på svenska under nästa år, så det kanske finns hopp om deckarna också. (Och den första finns faktiskt på engelska.) Perfekt för folk som vill läsa den här typen av deckare där det mest handlar om fallet, som man löser genom att tänka igenom det hela, och bara lite lagom om de som utreder saken. Ibland tycker jag faktiskt att det blir för lite om dem. Jag har fortfarande inte lärt känna dem, tycker jag. Men om det ska bli en lång serie så hinner jag väl det. Jag ser att jag hade liknande tankar om "Menneskefluene", men den här gången tycker jag att de inblandade i själva fallet kommer fram bättre. Jag tycker bättre om den här boken än den förra.

Standard

Standard
av Nina Bouraoui

November månads läsecirkelsbok, som det fanns mycket att diskutera om. Nu var det ju också flera veckor sedan den diskussionen, så det här blir ändå bara ett kort blogginlägg.

Huvudpersonen Bruno Kerjen lever ett liv som jag tycker verkar innehållslöst. Han tycker bättre om jobbet än fritiden, men han har inga ambitioner där heller, och inte ens stimulerande arbetsuppgifter. Hans fritidssysselsättningar verkar inskränka sig till att ibland ringa ett sexnummer. Han besöker pliktskyldigast mamman i barndomshemmet någon gång ibland. Han verkar inte bli glad av något, och vill gärna kunna se ner på andra. Det var faktiskt ganska påfrestande att läsa. Hur är det möjligt att vara så negativ?

Det som jag tyckte var mest försonande hos honom var att även om han undvek att umgås med kollegerna så hade han en vän på jobbet. Han hade väl också ouppfyllda drömmar, framför allt den om en tjej som han gick på gymnasiet ihop med och som han aldrig kunnat glömma. Men han ser ju för sig hur en sån som hon lever ett glamouröst liv numera, medan han bara är helt vanlig. Såna här saker gjorde att jag ändå orkade fortsätta läsa. Det och att boken faktiskt inte alls var svårläst, att läsa vidare är enkelt (översättning av Maria Björkman). Det är bara huvudpersonen som är jobbig. Fast bra ur cirkelsynpunkt.

Och det blev visst inte ett så kort inlägg ändå.

Carmen och döden

Carmen och döden
av Karin Fossum

Konrad Sejer kallas till platsen för en tragisk olycka. En liten pojke har drunknat i en damm nära hemmet. Men både Sejer och hans assistent (jag kommer aldrig ihåg skandinaviska polistitlar) Skarre reagerar över den unga mammans reaktion. Det är något med henne som inte känns riktigt äkta. Men det behöver naturligtvis inte innebära att hon har dödat sitt barn. Hur ska man egentligen veta?

Intressant historia. Det är knappt så att de här böckerna känns som deckare ibland, mer som romaner som råkar innehålla dödsfall och poliser. Men det är inte gåtans lösning som är det viktiga. Mer om hur kombinationer av personlighetsdrag och omständigheter leder till fruktansvärda händelser, och hur det i sin tur påverkar omgivningen. En av mina favoriter bland deckarserier.

Historien om Fru Berg

Historien om Fru Berg
av Ingvild H. Rishøi

En novellsamling som jag läste i november, när jag mest läste norska böcker. "Historien om Fru Berg" var den allra bästa. Det är en kort samling med bara fem noveller, men varenda novell är perfekt.

Om man ska komma på en gemensam nämnare så kanske det är förlust eller saknad. Flera av novellerna handlar om att förlora någon, på ett eller annat sätt.

En smakebit på søndag (vecka 49)

Det här är veckans bidrag till Flukten fra virkelighetens smakebitsutmaning. Klicka på bilden ovanför för att läsa andras smakbitar från vad de läser den här söndagen, och information om hur du kan delta själv.

Idag kommer jag nog inte att läsa så mycket. Jag och en kompis härifrån är bjudna till en kompis i Göteborg idag. Det står pyssel, kanske julpyssel, på schemat. Det blir kul. Fast boken jag håller på med är så lättläst och medryckande att den kanske blir utläst ändå ... Jag är igång med del 22 i Sagan om Isfolket.

Han var skrämmande ful att skåda, den väldige besten. Med ett dunkelbrunt hår, så stort och så vilt att man bara väntade se ett par trollöron veckla sig ut mot himlen där bakom. Ögonen gula som eldar lyste och glimmade skeva där under, i ett ansikte knotigt och kantigt, förhäxande hemskt. Tänder, stora och vassa, så vita som snö mot den bruna huden. I det hela ett drag utav fränhet kring näsans breda, känsliga vingar; skuggade kinder och en haka så spetsig som rävens.
Och så dessa väldiga skuldror – Isfolkets dödliga arv för de kvinnor som fött såna odjur som denne.
En förbannad var han, dömd och drabbad, en av Isfolkets värsta, om man såg till det yttre. Men de som han mött kunde vittna om vemod och sorg i hans hjärta, om en bottenlös ömhet för alla som led.
(Margit Sandemo, "Demonen och jungfrun", s. 8)

Hösten

Hösten
av Poul Holm Joensen och Claus Bering

"Hösten" är den första delen i en serie naturböcker. Samma format som typ floror och svampböcker och sånt, fast mer blandat med djur och växter. Och massor av svamp, men det är väl mest i den här boken och mindre i de andra, antar jag. Varje uppslag är en målning av en miljö och så lite text om vilka arter man ser.

Jag har förstås inte läst boken i ett svep, utan läst några sidor lite då och då under större delen av hösten. Ganska intressant ändå, för någon med ett väldigt litet intresse för naturen. Som min bror sa en gång: Jag har kommit fram till att jag inte tycker om natur.

Men alltid intressant att lära sig nåt nytt. Sen får man ju vara medveten om att böckerna är från 60-talet (loppisinköp ja), så meningar som innehåller ord som "de senaste åren" och "man vet inte så mycket om detta än" kan man inte lita på längre. Och så får man lära sig nya ord, som "flygg".

Jeg skal gjøre deg så lykkelig

Jeg skal gjøre deg så lykkelig
av Anne B. Ragde

Det var ganska länge sedan jag läste något av Anne B. Ragde sist. Det var ju på den tiden man läste Berlinerpoplenetrilogin. Det känns som att alla är färdiga med den serien nu. Man hör inte mycket om den längre. Vid det här laget är inte "Jeg skal gjøre deg så lykkelig" särskilt ny längre (den bok man har sett i bloggar i år heter "Jeg har et teppe i tusen farger"), men jag brukar ju inte vara först med det senaste heller.

I den här boken är man i Trondheim (Berlinerpopleneböckerna kretsar kring en släktgård på landet i närheten av Trondheim) och det är 1965. Läsaren får en inblick i alla åtta hushåll i en trappuppgång i ett nybyggt bostadsområde. Det är så nytt att folk inte direkt känner varandra än, och man kanske har sina skäl till att inte vilja umgås med grannarna. Jag tänker mig att många av dem säkert har bott på landet eller i byar, där ens egen familj kanske hade känt grannarna i generationer. Nu är det en massa nytt folk som man bara har bott bredvid i ett par år. Man känner dem inte egentligen, men man vet en massa om deras vanor. Allt möjligt hörs genom väggarna, och lite har man ju pratat med dem i alla fall. Man fnissar över att fru Foss på fjärde våningen städar sig lägenhet naken, och man irriterar sig över att tonårssonen i en av lägenheterna håller på och spelar sina popskivor eller att kvinnan på första våningen städar hela trapphuset själv, troligen enbart för att ge alla andra dåligt samvete. Och man hör att mannen ovanför slår sina söner, men det är väl upp till var och en hur de vill uppfostra sina barn, och flickan som alltid sitter i trappan får väl sitta i trappan då, och ser inte hon den unga småbarnsmamman väldigt ovårdad ut, hon kunde ju anstränga sig lite.

Det finns mycket detaljer som säkert är tidstypiska. Jag var ju inte född på den tiden, men skrattade lite när jag såg på Historieätarna häromveckan (tema 60-tal) och Erik Haag skulle knyta en ryamatta, vilket tydligen var en vanlig hobby för män på den tiden – då hade jag just läst ut "Jeg skal ..." och en av männen i boken har just den hobbyn. Även biltur med picknick förekom både i programmet och boken. Men det är inte så att boken bara plockarar nostalgipoäng. Det är också bra historier.

Jag tänkte att det blir nog inte lätt att hålla reda på alla människor i de olika lägenheterna, men det var faktiskt inte så svårt. Jag gillade det här med att en familj i taget skildras. Man får både se alla privat, men också veta vad de andra i huset tycker om dem.

Detta går bra

Nu har jag ännu fler böcker i min SUB. 1456 nu. Jag har varit på loppis igen ...

Här är en bok som i alla fall inte kommer ligga oläst särskilt länge. Jag fick den i födelsedagspresent av min syster. Neil Gaimans "The Sleeper and the Spindle" med illustrationer av Chris Riddell.